debatt Lisa Pelling menar att en avkriminalisering av eget bruk av narkotika skulle bidra till att fler söker hjälp för sitt missbruk. I dag finns flera problem i missbruksvården, men ingen som söker hjälp riskerar att straffas, skriver Staffan Hübinette.
I en ledare i Dagens Arena 26/4 argumenterar Lisa Pelling för en avkriminalisering av narkotika. Pelling påstår utan omsvep att ”Svensk narkotikapolitik har handlat om att straffa och kriminalisera, istället för att hjälpa och behandla.” Detta skulle göra att människor inte vågar söka vård. En avkriminalisering skulle ”göra det möjligt för människor att befria sig från beroende” och grunden för de kriminella gängens inkomster därmed dras undan.
Samma argument har använts i norska debatten om regeringens förslag till avkriminalisering. Verkligheten är dock en annan och en diskussion om narkotikapolitiken behöver utgå från verkligheten, inte konstruerade föreställningar, vilket också det norska Arbeiderpartiet insett och därför nyligen sagt nej till regeringens förslag.
Den som vill söka hjälp för sitt beroende, oavsett om det gäller nikotin, alkohol, läkemedel eller narkotika, kan göra det utan risk för att straffas. Att det finns stora brister i vården och många gånger för höga trösklar är uppenbart och mycket kan bli bättre, men ingen riskerar att straffas. Men genom att sprida den föreställningen bidrar Pelling däremot till att människor tror att de riskerar att straffas. Lösningen på detta är information och i 112-situationer vid överdos en good samaritan law, inte en avkriminalisering.
Att narkotikapolitiken skulle handla om att straffa i stället för att hjälpa och behandla är en konstruerad motsättning. Tvärtom är ofta ett polisens ingripande, särskilt mot unga, början på vägen till vård där ingripandet resulterar i en anmälan och kontakt med socialtjänst och vård. Genom åren finns också många exempel på modeller där samverkan mellan polis, socialtjänst och beroendevård fungerat väl. Den så kallade MUMIN-verksamheten är ett exempel, en väl fungerande samverkan som dessvärre upphörde med polisens omorganisation.
Projektet Lots för livet är ett annat som även det har upphört. Samarbetet utformades så att polisen vid tillslag vid erbjöd vårdintresserade narkotikaanvändare på plats transport till beroendeakut vid Maria Beroendecentrum eller Beroendecentrum Stockholm. Detta gällde av polisen kända personer med tungt missbruk, inaktuella för polisiära frihetsberövanden och villiga att ta emot vård för sitt missbruk.
Vid en avkriminalisering riskerar däremot narkotikaanvändningen och därmed marknaden att öka.
Av de personer som ingick i försöket och ett flertal gånger tillfrågades angav 35% att de var villiga till vård, 23% av dem följde med till sjukhus och de allra flesta av dessa accepterade inläggning för avgiftning. Samtliga patienter som infördes till akutmottagning erbjöds inläggning. Flertalet av de personer som tog emot vård hade redan tidigare kontakt med socialtjänst och vård, varav flera ingick i LARO-program.
Detta visar att många varit i kontakt med vården men trots detta fortsatt med missbruk, men också att de flesta inte vill ha vård trots att erbjudandet och möjligheten finns.
En studie vid Malmö universitet visar att 89 procent av de som dött av opioidförgiftning haft kontakt med vården i någon form det senaste levnadsåret.
Forskarna drar slutsatsen att den studerade gruppen haft omfattande kontakter med sjukvård och vårdgivande myndigheter som därför haft upprepade möjligheter att nå denna grupp med förebyggande och andra interventioner.
Data över vård och behandling visar vidare att antalet vårdtillfällen under perioden 2000–2017 ökat kraftigt från 10 000 till 19 500. Antalet personer som fått vård har ökat från 6 500 till 10 000 och antalet patienter i LARO-program ökat från 2 600 (2006) till 4 200 (2018).
Enligt Socialstyrelsen har andelen av befolkningen som får eller söker vård och stöd för narkotikarelaterade problem ökat både inom socialtjänst och hälso- och sjukvård den senaste tioårsperioden. Inom hälso- och sjukvården är ökningen uppemot 40 procent.
Samtidigt visar data att en betydande andel av de som dör av läkemedels- och narkotikaförgiftning gör det av läkemedel förskrivna inom sjukvården. Överförskrivning av smärtstillande opioider inom sjukvården och läckage från LARO-program utgör utöver illegal införsel ett problem.
Kommuner och regioner ska ingå överenskommelser om ett samarbete i fråga om personer som missbrukar narkotika. SKR bedömde i en analys att 57 procent av överenskommelserna inte har gemensamma och specifika mål.
I en granskning av IVO framgår att det i 28 procent av tillsynsärendena riktades kritik mot att en beviljad insats inte motsvarade individens behov. I 30 procent av dessa tillsynsärenden riktade IVO kritik mot brister i tillämpningen av LVM, exempelvis att socialtjänsten inte alltid har inlett utredning trots att det kan finnas skäl att ge en person tvångsvård för missbruket.
Det finns således betydande brister i vården. Problemen med höga trösklar, långa väntetider, glapp inom och mellan system, korta behandlingstider och bristande vårdkedjor och uppföljning är också kända sedan länge.
En avkriminalisering är knappast lösningen på detta. Vid en avkriminalisering riskerar däremot narkotikaanvändningen och därmed marknaden att öka.
Staffan Hübinette, författare och Årets förebyggare 2017
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
