Utred avkriminalisering av eget bruk

ledare Svensk narkotikapolitik har handlat om att straffa och kriminalisera, istället för att hjälpa och behandla. Men den måste baseras på kunskap och beprövad erfarenhet, inte destruktiv moralism. 

Det finns en nyckelscen i SVT:s Tunna blå linjen. Polismästaren hittar en joint i en kartong hemma hos sin ex-fru. Ex-fruns nya sambo försvarar sig, han har inte gjort något kriminellt, hävdar han, han ”köper bara av schyssta killar”.

Enligt Folkhälsomyndigheten använde var tionde man mellan 16 och 34 i Sverige cannabis förra året. Förmodligen köpte de flesta av dem av ”schyssta killar”. Samtidigt gödde de gängkriminaliteten.

För det är ju så det är: det är knarkpengarna som är de stora pengarna i den kriminella världen. På senare år har den organiserade brottsligheten blivit allt skickligare på att utnyttja våra tokliberaliserade välfärdssystem, och en skrämmande stor brottslighet kan kopplas till missbruk av vårt arbetsgivarstyrda system för arbetskraftsinvandring.

Men det är drogerna som är den största inkomstkällan. Och den säkraste: drogberoende kunder kommer tillbaka. Igen och igen.

Att avkriminalisera eget bruk är inte att släppa knarket fritt.

Många gängledare inlåsta – nu ska nyrekryteringen stoppas. Det var rubriken på ett utspel som inte mindre än fyra statsråd gjorde på DN debatt i veckan. Inte minst tack vare att fransk polis under 2020 lyckades avkoda tiotusentals meddelanden som kriminella skickat med hjälp av meddelandetjänsten Encrochat har svensk polis kunnat gripa en rad ledande personer inom den organiserade brottsligheten.

Aktionen mot Encrochat, som sysselsatt fransk polis sedan 2017, beskrivs som den mest omfattande aktionen mot Europas gangstervärld någonsin, och enligt svenska rikspolischefen Anders Thornberg har sällan så många aktörer i kriminella miljöer suttit fängslade som nu.

Verkligen läge att slå till, och ministrarnas debattartikel är full att dådkraft. Nu ska skolor i socioekonomiskt svaga områden få ett ”förortslyft” med allt från språkträning i förskolan till ”de bästa lärarna”, 180 miljoner kronor ska skapa 15 000 fler sommarjobb, och inspirerade av Malmös ”slut skjut”-projekt ska avhopparverksamheten stärkas. Straffen för brott med kopplingar till kriminella uppgörelser ska skärpas, och möjligheten att häkta den som misstänks för ett allvarligt brott ska utökas.

Men inte ett ord om det som verkligen skulle göra skillnad: att hjälpa människor ur det beroende som skapar gängens största inkomster.

Kanske för att ”hjälpa människor” inte är en del av den svenska narkotikapolitiska vokabulären.

Den svenska narkotikapolitiken har i decennier handlat om att straffa och kriminalisera, istället för att hjälpa och behandla. Kriminaliseringen av narkotika för eget bruk är en tydlig illustration.

Trots att tillgänglig kunskap visar att det faktum att det egna beroendet är brottsligt är ett hinder för behandling. Det gör att människor inte vågar söka hjälp. Istället blir de kvar i beroendet. Och fortsätter att finansiera brottsligheten.

Beroendet försvinner inte om enstaka langare tillfälligt plockas bort från gatorna, eller ens om bossarna gör det. Om fler ska få en väg ut ur beroende, måste politiken förändras.

Den måste baseras på kunskap och beprövad erfarenhet, inte destruktiv moralism. Att avkriminalisera eget bruk är inte att släppa knarket fritt. Det är att göra det möjligt för människor att befria sig från beroende.

Riksdagens socialutskott har enhälligt beslutat att den svenska narkotikapolitiken ska utredas. Det är helt rätt. Det är ett stort misstag att regeringen förbjudit utredaren att också utreda en avkriminalisering av eget bruk. Regeringen borde lyssna till forskningen, med Svensk förening för beroendemedicin i spetsen.

Det vore att ta krafttag mot den organiserade brottsligheten. På riktigt.