63 procent av alla kvinnor i Stockholms stad klarar inte det genomsnittliga inkomstkravet för att få skriva på ett hyreskontrakt. Feminismen behövs i bostadspolitiken.
Feministisk politik i Stockholm är bostadspolitik. Det kanske låter konstigt, men låt oss förklara.
Den feministiska rörelsen är på frammarsch på många fronter. Både i rosa och i regnbågsfärger har vi fått en debatt om vem som har makten; att bestämma vem som får höras och synas, men också vad som ska vara normalt. Det är väldigt glädjande att sådana saker debatteras och många människor känner att de äntligen får chansen att komma till tals.
Men att nya frågor dyker upp i den feministiska debatten betyder tyvärr inte att vi har klarat av de ”klassiska” frågorna.
Det kommer kanske inte att ge några nyhetsrubriker i årets valrörelse, men det är fortfarande så att vårt samhälle bärs upp av lågavlönade kvinnor som får slita hårt på jobb med dåliga villkor. Det drabbar de kvinnornas arbetsliv – med värkande ryggar till den låga pensionen. Men det drabbar även deras frihet i stort – särskilt i en stad som Stockholm. För vem har egentligen rätt att bo i Stockholm 2014 – ”the capital of Scandinavia” som det så tjusigt heter?
För att få teckna kontrakt på en hyresrätt i allmännyttan i Stockholm måste han ha en inkomst som är 3 gånger större än hyran.
Vänsterpartiet har tagit fram en rapport som visar att 63 procent av alla kvinnor i Stockholms stad klarar inte det genomsnittliga inkomstkravet för en nyproducerad, normalstor tvåa.
Det är värt att stanna till inför den meningen. Vi bygger alltså en stad där 63 procent av alla kvinnor som bor här i dag inte har råd att bo. Hur kommer det se ut imorgon? Alla de kvinnor som har ett vanligt jobb kommer att bli beroende av en partner om de alls ska hitta boende.
Det är inte höginkomsttagarkvinnor som drabbas förstås – men de som har eller kan låna ett par miljoner kan redan i dag köpa en bostadsrätt. Det är de kommunalanställda som hamnar i kläm. 40 procent av de anställda i Stockholms stads förvaltning har yrken med lägre medellön än vad som i genomsnitt krävs för att hyra en nyproducerad, normalstor tvåa. Vi bygger alltså en stad där stadens egna anställda inte har råd att bo.
Låt oss då påminna alliansen om vem det är som håller en stad igång. Vem är det som tar hand om förskolebarnen, städar trappuppgångarna och lägger om bandage? I framtiden måste vi förstås dela på jobben och höja lönerna. Men så länge det ser ut som det gör idag kommer en solidarisk bostadspolitik också att vara en feministisk politik.
En feministisk politik kan inte sänka skatten så länge 63 av kvinnorna i staden inte har råd att bo i stadens egna hyresrätter. En feministisk politik kan inte betala så låga löner i den kommunala sektorn att de inte räcker till en egen bostad.
Frihet är inte något abstrakt – det är möjligen att kunna röra på sig, att kunna flytta. Den friheten förvägras alltför många kvinnor i dag.
Trots att alla politiker bekänner sig till feminismen är den inte en del av stadens politik. Trots att vi bygger en stad som är beroende av kvinnors arbete bygger vi inte en stad där de kommer att kunna bo.
Hela lönen, halva makten, hela staden.
Det är dags nu.
Ann-Margarethe Livh (V), gruppledare för Vänsterpartiet i Stockholms stad
Clara Lindblom (V), ledamot Exploateringsnämnden i Stockholm stad
Amineh Kakabaveh (V), riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
