debatt En allt större grupp medborgare saknar av goda skäl tillit till makthavare. Inför nästa val måste vi lyckas inkludera fler i en gemensam berättelse där bruksorter, landsbygd och förort ingår, skriver Ida Gabrielsson, vice partiledare Vänsterpartiet i sitt första maj-tal.
En allt större grupp medborgare saknar av goda skäl tillit till makthavare. Inför nästa val måste vi lyckas inkludera fler i en gemensam berättelse där bruksorter, landsbygd och förort ingår, skriver Ida Gabrielsson, vice partiledare Vänsterpartiet i sitt första maj-tal.
Nyliberalismen är död, skanderade finansminister Magdalena Andersson tidigare i år men den mängd glättiga broschyrerna som möter mig på hallgolvet om min 5-åriga dotters skolval skvallrar om motsatsen.
S fortsätter att köra rakt in i väggen med Centerpartiet som kartläsare, Liberalerna har hoppat av i farten och Miljöpartiet har tagit ett friår tillsynes nöjda med plastpåse-skatter och elbilspremier. Arbetslösheten ska enligt regeringen fortsatt ligga på en hög nivå efter pandemin och neddragningar i välfärden är att vänta.
1 maj-firare, det är i en svår tid vi firar. Pandemin har satt klassamhället i blixtbelysning.
S tar ifrån tårna men är lika leverans-säkra som Postnord. Tomma löften kommer inte att stoppa en nationalkonservativ regering. Det ordas om förändring men när den avgörande handlingskraften från politiskt håll saknas hamnar vi oavsett omvägen i högerextremismens knä.
Politiken ålägger välfärdens gräsrotsjobbare att säkerställa kvaliteten men tillskjuter inte dom resurser som krävs. Beställare och utförare. Man skjuter med lösa skott för att framstå handlingskraftiga.
På golvet innebär det exempelvis att lärare är satta att administrera istället för att undervisa. Allt ska bokföras noggrant, samtidigt får skolbolagens rätt att hänvisa till företagshemligheter inte ifrågasättas.
Borta är samhällskontraktet om att satsa generellt för att uppnå bästa möjliga resultat. Nu är det istället undantagens tid. Vi ska slåss om småsmulor. Vinner någon sin rätt förväntas vi andra snällt gratulera. Grattis!
Det var väl inte såhär det skulle bli? Det var inte såhär världens kanske starkaste fackföreningsrörelse byggde bort det gamla klassamhället. Det är inte så vi blir bättre på att se varandra. En allt större grupp medborgare saknar av goda skäl tillit till makthavare. Tillit är något man vinner, det går inte att kommendera fram. Vi får dom medborgare vi förtjänar.
Smittspridningen inom äldreomsorgen är ett direkt resultat av nedmonteringsåren. Det viktigaste är att tant får välja bland dom 111 utförarna inte hur det faktiskt blir i verkligheten. Valfriheten är ditt vackra namn.
Pengar samlas på hög, hushållen blir fler men bostäderna blir dyrare och färre.
Lata välfärdsföretagare som inte tjänat in en spänn själva tillåts göra vinst varje gång, men när det kommer till viktiga investeringar håller finansministern hårt i plånboken.
Alla pratar om invandring. Partier övertrumfa varandra med hårdföra förslag. Att slå näven i bordet när Åkesson sagt något förskräckligt räcker inte. Det självspelande pianot går igång och centrum i samhällsdebatten dikteras av högerns agenda.
Vi behöver komma ur ekorrhjulet. Sluta nära den ordning som finns. Inte bara ge svar på tal. Vi måste byta samtalsämne. Vi ska slå näven i bordet när det kommer till människors levnadsvillkor utanför storstädernas innerstad. Visa handlingskraft för hela landet. Bara så vänder vi utvecklingen.
Många ser fortfarande Sverige som ett klassamhälle, flera av dom har en akademisk utbildning och röstar på Vänsterpartiet. En del väljare utan akademisk examen gör det inte längre. Man behöver inte vara en Sherlock Holmes för att förstå varför.
Klassvillkoren står inte i centrum för samhällsdebatten och människor positionerar sig också därefter. Gällande stoltheten för sin egen klasstillhörighet ligger vänstern i lä. Här är det arbetarväljare med kort utbildning som är flest. Och vänstern har för få sådana. Mellan 1994 och 2018 har S och V tappat 25 procent av arbetarväljarna. Världen och människorna i den är ingen studiecirkel. En arbetarrörelse utan arbetare kommer trots dom bästa teorierna om klimatomställning att misslyckas. Det har vi inte råd med.
Debatten om varför delar av arbetarklassen lämnat den röda sidan kan inte fastna i ett destruktivt tjafs om kultur, identitet och materiella förändringar. Vi ska inte gå rasismen till mötes, därför är svaret inte en förändrad migrationspolitisk. Dels för att det är vår ryggrad, men till dom som saknar den vill jag också lägga fram att all tillgänglig forskning visar att man vi har intet att vinna på det som arbetarparti.
Men att ge upp klassmobiliseringen är också en återvändsgränd. Nyliberalismen har inneburit ökade klasskillnader. Dom sociala och kulturella uttrycken må vara ett led i det. Det gör dom inte mindre reella. Vänner idag har vi en S-regering som fortsätter att öka klyftorna så dom materiella villkoren består.
Jag tror vi behöver skapa en starkare samhörighet utifrån en klassidentitet. Industriarbetare, undersköterskor och butiksanställda. I storstädernas förort och i bruksorterna. Tjänstemannayrken i välfärden som åläggs allt mer ansvar men får sitt handlingsutrymme beskuret likaså. Lärare, sjuksköterskor och socialarbetare är en självklar del av den gruppen.
I boken ”Klass i Sverige” finns flera utmärkta rapporter som sammanställts av tankesmedjan Katalys. Tidigare S-väljare som nu röstar på SD är dom som känner att dom har lägst status i samhällets ögon. Samma grupp upplever sig egentligen inte som sämre än andra. Man tycker bättre om sig själv än vad makten gör.
Förorten, landsbygden och bruksorten beskrivs oftast genom den andres ögon. Inte av folk som faktiskt lever och verkar där. I bästa fall är det genom turisternas blick vi får upplevelsen. Bruksorten vill ingen besöka ens om man ska tro på tyckarna. Bruksmentaliteten och röken från järnverkens skorstenar är inget dragplåster.
På nätet listar trendiga arkitektföreningar dom orter som varit navet i den svenska ekonomin som Sveriges fulaste städer. ”Hit vill du inte åka” står det om Sandviken, den staden i södra Norrland där jag växte upp. Att Sveriges näst största industriområde finns och drivs i en ort som Sandviken är det inget som pratas om. Man ska inte skryta. Det har jag med mig hemifrån, men nog är det fantastiskt att en liten ort norr om Dalälven agerat motor för bygget av det moderna Sverige.
Jag blev inte kvar, som en del lite föraktfullt kallar det. Jag stannade kvar och rotade mig. Min familj fanns där och alla mina vänner. Men livet kan bjuda på överraskningar och när jag, för mig helt överraskande, valdes till ordförande för Vänsterpartiets ungdomsförbund gick flyttlasset till Stockholm. Här blev jag kvar. Som så många andra.
När det pratas om förorten är det kriminaliteten som dominerar diskussionen. Bilden av folk utanför städerna är istället att man behöver uppfostras. Men om vi får människor att känna sig dumma, mindre vetande, eller stämplar folk som kriminella kommer vi aldrig få uppslutning kring ett vänsterprojekt.
Folk vill inte bli klappade på huvudet utan erkännas det värde man har. Det finns inga perfekta människor var man än bor. Kriminaliteten ska bekämpas och diskriminerande attityder ska motverkas. Man att vi som kommer från sådana ställen skulle behöva en lektion i vartenda ämne av någon som inte ens kan sätta ihop en Billys bokhylla utan att ropa efter samhällsinsatser och statliga subventioner är en berättelse vi ska förkasta.
Forskarna Mikael Vallström och Lotta Svensson har i flera delar undersökt människors upplevelser av identitet i en samhällskontext med utgångspunkt i Gästrikland och Hälsingland. Deras studier visar att bo på en annan plats än i dom största städerna och inte ha en akademisk examen är tätt sammankopplad med en upplevelse av att inte vara en del av den stora samhällsberättelsen. Den känslan finns också bland folk i förorter, även om platsen, rent fysiskt bara ligger några kilometer från ”där det händer”.
Om vi inte lyckas inkludera fler i en gemensam berättelse där bruksorter, landsbygd och förort inte är förpassade till periferin kommer andra motberättelser att fortsätta att slå.
Då ökar rasismen och ojämlikheten.
Brukspatron, eller Sandviks VD som det heter numera, har tidigare alltid bott i Sandviken. Annars fick man inte jobbet. Mina arbetarklassföräldrar bodde på samma gata som högsta hönset. Han handlade i min pappas närbutik. Idag har han gått i pension och är förmodligen den sista patronen vi kommer att få se i våra kvarter. Huvudkontoret flyttade till Stockholm och VD:n bor inte på vår gata, frågan är om han ens bor i Sverige.
Bruksorternas nära sammankoppling med sina industrier har förstås också haft många negativa effekter för arbetarklassen historiskt. Men när dom som styr inte längre lever i närheten av människorna som helt är beroende av deras agerande blir kontextlösheten allt större.
Min morfar hade fast jobb på järnverket, han hade tuffa villkor på jobbet, men det han gjorde fanns med i ett större sammanhang. Så är det inte idag. Man är ofta bemanningsanställd och ser inte sig själv i den större berättelsen.
Sverige kan vara på väg in i en ny era av samhällsbygge. Tekniken finns att tillgå och näringslivet vill expandera. Det är dom statliga investeringarna som fattas. Hundratusentals nya jobb kan skapas och en klimatomställning kan ske.
Den gamla politiken som leder till att pengar samlats på hög istället för att utveckla näringslivet, jobben och välfärden är dömt att misslyckas. Nyliberalismen är död. Det här måste vi få valrörelsen att handla om.
Jag tillåter mig att uppmana till det på arbetarrörelsens internationella högtidsdag.
Ida Gabrielsson, vice partiledare för Vänsterpartiet. Talet kan ses på Ida Gabrielssons Facebook-sida, även i efterhand.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
