Vad är det för fel på Storbritannien?

Storbritannien är ett avskräckande exempel på vad som händer när samhället vänder stora delar av befolkningen ryggen.

När Michael Fallon, den brittiske försvarsministern, fällde uttalandet att “brittiska byar översvämmas av invandrare” höjde många på ögonbrynen. Men mer intressant är att de allra flesta höll tyst. Politiker, från höger till vänster, nickade med i det fördolda.

Landets premiärminister försöker omförhandla medlemskapet i EU och begränsa den fria rörligheten av människor. Något håller på att hända i det forna imperiet. Det vänder sig inåt, letar morgondagen i gårdagens drömmar.

I dag har tonläget i den offentliga debatten skruvats upp till den grad att det närmast är retorisk klappjakt på migranter. Den andre blir det goda samhällets antites – antagonisten i berättelsen om landets storhet. Men vilket samhälle är det egentligen som livnärt det rasistiska ordregnet?

När Margret Thatcher valdes till premiärminister 1979 var det upptakten till ett decennium av korståg mot staten, mot samhället i sig. Fackföreningar smulades sönder till oigenkännlighet, industrin tappade konkurrenskraft och klyftorna accelererade.

I dag är det länge sedan skorstensröken ringlade sig mot himlen i forna industrijuveler som Birmingham och Manchester. I stället är det finanssektorns spekulativa tillväxt som blåst upp landets ekonomi. Makthavare har glatt finansiella aktörer – samtidigt som industristäder lämnats därhän.

Resultatet är två samhällen: Ett där finansiella tjänster exploderat och ett annat där arbetslösheten är det enda som ökar.

Väljarnas dom har varit hård. Men det är inte i första hand politikernas allmosor till kvartalskapitalismen som mött folkets vrede. Den nya grannen med knepigt efternamn har blivit ventil för hela samhällets frustration.

Inget av de etablerade partierna har heller utmanat den rasistiska inramningen av debatten. Inom Labour har den konservativa och invandringsfientliga Blue Labour-grenen vunnit mark. Tories blöder röster till främlingsfientliga UKIP – och svarar med att efterlikna politiken. Inte heller historiskt toleranta och humanistiska Liberaldemokraterna orkar hålla emot.

Klassamhällets skarpa kanter har svepts in en grå filt som mest av allt luktar unken rasism. I stället för att lansera reformer för att minska landets extrema klyftor har politiker varit snabba på att kasta bensin på människors rädslor.

Storbritannien, liksom resten av Europa, behöver en ny berättelse som flätar samman öppna gränser med jämlikhet. Öppna gränser gynnar alla, men det förutsätter ekonomiska reformer som utjämnar livschanser. Storbritannien är ett avskräckande exempel på vad som händer när samhället vänder stora delar av befolkningen ryggen. Nu är det hög tid att politiker tar ansvar, konfronterar den rasistiska normförskjutningen och riktar blicken mot Storbritanniens verkliga sorgebarn – klassamhället.