USA:s ekonomi går som tåget. Både arbetslösheten och inflationen sjunker. Löneklyftorna minskar, efter att ha ökat i årtionden. Joe Biden borde sitta säkert inför valet 2024. Ändå pekar opinionen i Trumps riktning, skriver German Bender.
Vad är det egentligen som händer i USA? Arbetslösheten är rekordlåg, inflationen sjunker snabbt, budgetunderskottet krymper. Biden-administrationen gör enorma offentliga satsningar som dels ger konkreta effekter här och nu, såsom nya jobb och bättre infrastruktur, och dels rustar det amerikanska samhället för framtiden.
Trots detta sjunker stödet för Biden stadigt – och det i takt med att ekonomin förbättras för breda löntagargrupper.
Det hela är smått bisarrt.
Under tiden ökar stödet för Donald Trump, som har påbörjat sitt segertåg genom de amerikanska primärvalen.
Det borde inte vara möjligt.
Trump drev igenom enorma skattesänkningar för de mest välbärgade amerikanerna, vilket bidrog till den tredje största statsskulden i USA:s historia (de två största uppkom under George W. Bush och Abraham Lincoln, som båda hade enorma försvarsutgifter, till skillnad från Trump).
Ekonomin brukar vara en sittande presidents viktigaste trumfkort – eller akilleshäl, om den är svag
Som grädde på moset lämnade han efter sig ett djupt splittrat land på randen till demokratisk kollaps, efter vad som närmast kan liknas vid en misslyckad statskupp mot Kapitolium den 6 januari 2021, bara två veckor innan president Biden skulle installeras.
Under Biden har ekonomin utvecklats förbluffande starkt. Och Bidens prestation blir ännu mer imponerande med tanke på att ledande ekonomer under senare år mer eller mindre krävt en recession för att få ner inflationen.
Det har inte behövts. I stället har både arbetslösheten och inflationen fallit, samtidigt som både investeringarna och de lägsta inkomsterna ökat.
Ekonomin brukar vara en sittande presidents viktigaste trumfkort – eller akilleshäl, om den är svag. Varför är det inte så nu?
Yale-professorn Pinelopi Koujianou Goldberg, tidigare chefsekonom på Världsbanken, lyfter tre förklaringar: ojämlikhet, osäkerhet om framtiden, och att USA blivit för framgångsrikt för sitt eget bästa – det Tage Erlander kallade ”de stigande förväntningarnas missnöje”.
Det ligger antagligen mycket i detta.
Den progressiva tankesmedjan CEPR:s chefsekonom Dean Baker har återkommande anklagat media för en missvisande rapportering, som spär på människors uppfattning att ekonomin går sämre än den gör.
Det ligger antagligen mycket även i detta.
Det korta svaret är att ingen vet.
Men det vi vet är att det inte bara är fakta som sparkar – alternativa fakta sparkar tyvärr också.
Trots detta är materiella förhållanden alltjämt den dominerande förklaringsmodellen i samhällsvetenskaplig forskning och samhällsdebatt. Om något förenar den marxistiska vänstern med reformistiska medelvägs-socialdemokrater och de mest libertarianska av nyliberaler och neoklassiska av nationalekonomer, är det samsynen om att politiska och samhälleliga skeenden formas av världen som den är.
Det är alldeles uppenbart att detta inte stämmer.
Därför har så kallad nyinstitutionell teori inom exempelvis statsvetenskap och sociologi ägnat alltmer uppmärksamhet åt idéers betydelse.
Lite förenklat kan man säga att den här forskningen tar sin utgångspunkt i att materiella förhållanden inte är entydiga och oomtvistade, utan komplexa och öppna för tolkning.
Med andra ord kan människors (och organisationers) intressen inte objektivt härledas ur materiella förhållanden och strukturer.
Mark Blyth, en av de mest framträdande tänkarna inom den politisk-ekonomiska idéforskningen, har formulerat den pregnanta parollen ”strukturer kommer inte med en instruktionsmanual”.
Det är med andra ord inte självklart att en viss uppsättning materiella förhållanden per automatik kommer leda till ett visst utfall, eller till att människor eller organisationer beter sig på ett visst sätt eller fattar vissa beslut. Däremot utgör våra idéer en sådan manual. Idéer fungerar som ett filter genom vilket vi skapar oss uppfattningar och föreställningar om verkligheten.
Statsvetaren Colin Hay har förklarat människors och organisationers ibland ”irrationella” beteenden med att vi inte är ”välsignade med perfekt information”. Det innebär, menar han, att det är våra uppfattningar om våra intressen, snarare än intressen i något slags objektiv mening, som formar vårt agerande.
Kort sagt: intressen är socialt konstruerade. Och därmed i högsta grad formbara.
Vilket för oss tillbaka till USA.
Hittills har den bärande delen av Bidens valstrategi handlat om att prestera. Resonemanget är ungefär att en andra valseger kommer vara oundviklig om han bara lyckas göra livet bättre för tillräckligt många väljare.
Det går sådär.
Trump å sin sida, spelar enligt helt andra regler. För honom är verkligheten en ganska underordnad detalj i presidentkampanjen. Eller, som Katrine Kielos Marçal nyligen uttryckte det i DN: ”verkligheten har inte en chans”.
För egen del är jag alltjämt materialist i meningen att jag tillskriver materiella förhållanden en central roll i samhällsekonomiska och politiska skeenden.
Men jag är också övertygad om att människors föreställningar spelar en betydande – och kanske allt viktigare – roll.
Frågan vi bör ställa oss är om vi lever i en tid där sambandet mellan materiella förhållanden och människors föreställningar har blivit lösare och mer påverkbart än på mycket länge.
Jag är inte så säker på den saken, än så länge.
Det är däremot Donald Trump.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
