Vad är en Norénjul mot ett Myrdalliv?

Håkans Hörna Man vågar inte hoppas att detta är sista boken i striden om Myrdals, skriver Håkan A Bengtsson.

Man behöver inte ha sett en enda pjäs av Lars Norén för att förstå vad Norénjul kan vara. En jul mättad med dålig stämning och schemalagda gräl. Skuld och skam. Många groggar, och i spritdimmorna sägs en och annan sanning.

Dagen efter återgår allt till det normala.

Tills nästa Norénjul.

Men vad är ett Myrdalliv? En familj som klyvs av sina inre spänningar och framgångar? Där den offentliga scenen blir tummelplatsen för det annars familjärt fördolda. En familjefejd som bara fortsätter, även i efterlivet, och numera förs via ombud?

Böcker med schvung

Familjen Myrdal har haft ett långt liv i offentlighetens ljus. Det har gått i det närmaste ett helt sekel sedan Alva och Gunnar Myrdal klev in på den nationella publika scenen. Redan från början var de påpassade och kritiserade, och kontroversiella. Sedan dess har spänningarna och brytningarna i familjen belysts och tröskats i flera omgångar.

Särskilt sedan Jan Myrdal i sin barndomstrilogi från 1980-talet (”Barndom”, ”En annan värld” och ”Tolv på det trettonde”) gjort upp med sina föräldrar.

Det var förstås lätt att ta parti för barnet i den där berättelsen. Och det går inte att komma ifrån att det var starka böcker. Det svängde om Jan Myrdals sätt att skriva. Det sjöng kanske inte men han hade ett schvung. Och här var han på toppen av sin litterära våg.

Men var det bara ”litteratur” eller var det också självbiografiska böcker? Var det barnets ”sanning”? Kanske en efterhandskonstruktion? Var bilden av föräldrarna som känslokalla rationella maskiner med ”sanningen” överensstämmande? Det är frågan.

Syftet med böckerna var förstås för Jan Myrdal att fullfölja sin privata uppgörelse. Böckerna satte bilden av Alva och Gunnar som föräldrar för vilka de egna karriärerna stod i centrum, och som lämnade sina barn åt sitt eget öde. Familjen beskrivs som emotionellt dysfunktionell.

Till detta ska också läggas den politiska dimensionen. För det var också en uppgörelse med det socialdemokratiska etablissemang som Alva och Gunnar representerade, särskilt förstås i sonens ögon.

Den uppgörelsen hade pågått länge.

Ständig provokatör

Jan Myrdal gick längre vänsterut, blev tidigt aktiv i kommunistpartiets ungdomsförbund och förvandlades under 60-talet till landets mest framträdande maoist. Jan Myrdals roll i offentligheten som vänsterns främsta guru och orakel är svår att förstå och greppa i dag, kanske även för de som själva var med. Hans litterära produktivitet är överväldigande. Han bildade Folket i Bild/Kulturfront och inspirerade en rad andra att bilda ”maoistiska” organisationer och fronter. Inget av detta finns egentligen kvar i dag.

Jan Myrdal hade också en förmåga att skapa uppmärksamhet, hamna i fokus genom att utmana och provocera. Han var kort sagt en jäkel på att synas och producera rubriker. Han hade tillgång till nästan alla kultursidor och tv-program. Efter murens fall 1989, alltså strax efter att barndomstrilogin fullbordats, började hans stjärna att dala. Kompassen snurrade kanske när kommunismen föll. Tidigare kunde han även i borgerliga kretsar betraktas med ett visst överseende. Han gick ju i klinch med Sovjetunionens imperialism, och maoisterna ville därför ha ett starkt svenskt försvar.

Föräldrarna Alva och Gunnar hämtade sig nog aldrig från de där böckerna, de var förstås redan märkta av sin ålder. Men de förmörkade av allt att döma sista delen av deras liv. De båda döttrarna Kaj och Sissela skrev sina egna böcker och gav en annan bild av familjens inre liv och mindre smickrande skildringar av Jan Myrdal. Konflikterna inom en familj blir ofta bittra vendettor, på samma sätt som inbördeskrig är brutalare än krig mellan stater.

Men vi verkar inte vara färdiga med Myrdalarna på länge än.

Makarna Myrdals betydelse

Yvonne Hirdman skrev sin studie inom ramen för Maktutredningen ”Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik”, som utgjorde en stark kritik mot makarna Myrdals sociala ingenjörskonst, vilket låg i takt med tidsandan i början av 1990-talet. Den kritiken tonade hon senare ned. I ”Det tänkande hjärtat: boken om Alva Myrdal” (Ordfront) riktas det feministiska sökarljuset på Alva, men familjerelationerna och Gunnars karriär och roll vävs in på ett fullödigt sätt.

Förra året kom Claes Bergs biografi ”Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman” (Dialogos) som fokuserar på Gunnars stora betydelse, politiskt och akademiskt, på en rad områden. Och inte minst hans internationella karriär och betydelse, som numera hamnat lite i skymundan. Men även Alvas liv och värv finns med som en fond till historien om Gunnar Myrdal.

Båda dessa böcker är viktiga för att förstå den betydelse Alva och Gunnar haft för den svenska välfärdsmodellens och den svenska modellens framväxt, även om deras politiska inhopp blev förhållandevis kortvariga. Alva och Gunnar Myrdal är kanske vår motsvarighet det brittiska vänsterintellektuella paret Sidney och Beatrice Webb.

Lars Åke Augustssons ”Revolutionära föreställningar hos en europeisk intellektuell. Om Jan Myrdal” (Carlsson) som kom i år är en genomgång av hela Jan Myrdals bokproduktion. Han kategoriserar dessa i fyra grupper: Bra, Tja, Nä och Fy. Detta är kanske inte en bok för den som vill få en introduktion till Jan Myrdal, men den är intressant av andra skäl.

Lars Åke Augustsson drogs som så många andra i den generationen (han är född på 40-talet) in i Myrdals maoistiska trollkrets, och fick uppskattning av den store mästaren för sin roman ”FNL-gruppen”. Han var bara en av många. Det är slående att så många skickliga pennor utvecklade hantverket i Folket i Bild och Gnistan (en dagstidning som startades av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna).

Men efterhand kom Augustsson till insikt om att det var något som skavde med Myrdals politiska omdöme, eller bristen på. Till slut blev det ett odramatiskt brott.

Myrdal fördömde eller ignorerade ”kappvändarna”. Hans relativa isolering och politiska övergivenhet pågick ganska länge. Till sist hade han inte längre några stödtrupper att tala om. Visst syntes han. Men från att ha haft något av ett moraliskt övertag blev det motsatta allt mer uppenbart.

Sådana här processer är intressanta att studera och förstå. Jan Myrdal inspirerades förstås av kulturrevolutionen i Kina i slutet av 1960-talet och försvarade senare Pol Pots massmord i Kampuchea. Och hävdade att massakern på Himmelska fridens torg 1989 var nödvändig. Hans fördomsfulla syn på homosexualitet, som nyss varit comme il faut, gick inte längre hem. Han hade överseende med den identitära radikalkonservativa högern och skrev i Nya Tider. Han blev utkastad från sin gamla tidning Folket i Bild, och Clarté tog sin hand från honom. Han hamnade även i delo med Jan Myrdalsällskapet.

I sin sista bok ”Ett andra anstånd” (Norstedts) fördjupade han sig i olika sexuella historier och upplevelser. Det hela var tämligen nattståndet. Han skrev kränkande om sin första hustru. Omdömet kan ibland brista när slutet på livet närmar sig. Dokumentären ”I väntan på Jan Myrdals död” skildrar hans sista år i Varberg, dit han flyttat efter att hotellentreprenören Lasse Diding erbjudit honom en bostad och en plats för det enorma bibliotek han byggt upp. I filmen grälar Myrdal även med Diding, som blev maoist vid 17 års ålder och nu tog på sig rollen som finansiär av de sista spillrorna av den värld maoisterna skapade en gång i tiden. Leninpriset delas ut varje år med pengar från Didings hotellaffärer.

Lars Åke Augustsson gick en annan väg för länge sedan, men väljer ändå att skriva en bok om sin förebild Jan Myrdal. Det vi läser och påverkas av i unga år präglar oss för livet. Även om vi går vidare och till och med tar avstånd från tidigare idoler och käpphästar.

Lars Åke Augustssons bok om Myrdal glider till slut över till texter om Sara Lidman och Lars Ahlin, som ställs i kontrast. Särskilt Lars Ahlin blir här något av en litterär och kanske också politisk ledstjärna. Han skriver med hänvisning till Lars Ahlins mest kända litterära gestalt Tåbb (”Tåbb med manifestet”) att det handlar om att genomskåda elitkraven var de än sticker fram och säga nej till alla deras former. Tåbb överlevde genom att förändra sin livsåskådning och överge det himlastormande och dogmatiska som han inte längre kunde bottna i.

Augustsson sammanfattar lärdomarna så här: ”livet är inte en strävan efter fjärran mål, utan den sanna och radikala jämlikheten är att se sig själv som att man duger som man går och står”.  Vi får leva med våra svagheter och tillkortakommanden. I ”Bark och löv” skriver Lars Ahlin: ”Begriper ni inte att människans värde kommer först av allt. Har man inte det i ordning blir all slags fortsättning ingenting annat än tyranni, allt blir människan till försmädelse, om inte i dag så en annan gång, om inte för samtida så för eftervärld.”

Striden om Myrdallivet

Men striden om Myrdallivet fortsätter. Inte minst i form av ”De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal” (Bonniers) som kom 2023 men som var nominerad till Augustpriset i år. I texter och brev av Alva och Gunnar Myrdal och Jan Myrdals brev till sina föräldrar ges en annan bild av Jan Myrdal. Hans syster Kaj Fölster skrev förordet. Den sammantagna bilden är att Barndomstrilogin inte riktigt lirar med verkligheten. Jan Myrdal framstår som en bortskämd och krävande ung man som kräver än det ena, än det andra av sina föräldrar. I dag skulle vi väl säga att han curlas av Alva och Gunnar. Men boken är också en politisk vidräkning med Jan Myrdal, inte minst journalisten Bosse Lindquists långa text.

Så man kan förstå att Lasse Diding går i svaromål i ”De grova lögnerna om Jan Myrdal i ’De hemliga breven’” (Strindberg & Co). Sådana här svarsböcker är en gammal vänstertradition, där allt skulle ställas till rätta i en text eller i en bok. Syftet är förstås att försvara Jan Myrdals politiska arv. Diding kommer med smärre korrigeringar, som inte ändrar helhetsintrycket. Som att Jan senare betalade tillbaka de pengar föräldrarna lånat ut för att han skulle köpa huset i Mariefred. Men är det en avgörande invändning mot vad ”De hemliga breven” vittnar om? Eller ta detta med att Jan Myrdal i sin sista bok skriver att hon såg en nakenbild på sin första fru i en tidning, och kände igen könet. Diding påpekar att Myrdal skrev att han såg ansiktet först.

Jag vet inte vad man ska säga om allt detta. Förutom att Myrdalsfejden nu förhoppningsvis befinner sig på upploppet.

Judiska rötter

Lasse Diding skjuter särskilt in sig på Jan Myrdals son Janken, som skrev ett långt efterord, som är sonens hårda uppgörelse med sin far. Särskilt vill Diding framhålla att Janken tidigare i sitt liv som historiker rört sig i vad som kan kallas maoistiska kretsar och skrivit en bok om motsättningarna i historien i Jans anda. Janken växte upp med sin mor, men hade senare i livet kontakt och ett intellektuellt utbyte med sin far. Men han stod också nära Alva och Gunnar. Särskilt Alva. I sin text skriver han: ”Både Jan och Gunnar krävde att jag skulle bryta med den andre, men Alva var på min sida – hon förstod att jag antingen måste bryta med båda eller med ingen. Jag visste redan då att Jan inte var sanningsenlig i sina böcker.”

Janken skriver att det var hans far som bröt kontakten, när ”jag inte ville gå med i det sällskap som uppkallats efter honom”. Han skriver att han 2009 fick ett mejl från Jan där han krävde att få tillbaka de böcker Janken lånat. Han redogjorde sedan för Jankens allmänna uselhet och skrev: ”Men sammanlagt gör allt detta att det nog kan bli en befrielse att vi bryter kontakterna. Vi gör ju så i vår familj.”

Några år senare gav Janken Myrdal ut ”Det judiska hörnet. En del av min släkt” (Makadam), där han skriver om och undersöker sina judiska europeiska rötter. Skälet var att han hade kallats ”jäva jude”. Han skrev inte vem som sagt det. I ”De glömda breven” avslöjar han att det var hans eget far. En kort tid efter uppbrottet skrev en ”honom mycket närstående person, med hans goda minne, en vidrighet mot mig. Jag kontaktade då Jan en sista gång för att kräva en ursäkt, men han sa att jag fick stå ut med att bli kallad ’jävla jude’.”

Jag vågar inte hoppas att detta är den sista boken i den långa historien om Myrdals familjefejd. Men det är nästan som att man längtar efter en riktig Norénjul.

Håkan A Bengtsson