Vad biskop Brask kan lära oss om klimatdebatten

Miljödebatten och de 860 sidorna i Miljömålsberedningens senaste rapport kan ibland ge mig en känsla av att brasklappens tid inte är förbi, skriver Petter Wulff, aktiv i organisationen Klimatsvaret – CCL.

Biskop Hans Brask i Linköping har gått till historien; Inte för sin roll som biskop eller politiker i det tidiga 1500-talets Sverige utan för sitt agerande när den dåvarande ärkebiskopen Trolle avsattes. Brask hade varit med i beslutet och bekräftat det med sitt sigill. Men när Trolle fick stöd, i och med att den danska kungen intog Stockholm, sägs det att Brask plockade fram en lapp som gömts i sigillet. På den stod: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Det ska ha räddat biskopen från att bli ett av offren vid Stockholms blodbad.

Efter det talar vi om en brasklapp, när någon reserverar sig mot en inställning denne ser ut att företräda. Det ligger ofta något nedsättande i uttrycket, och biskopen kan ses som inställsam och ryggradslös. Men man kan också se honom som en smart aktör, som förstod att hålla sina handlingsvägar öppna. Hade inget maktskifte skett, kunde han ha låtit sin lapp ligga kvar under sigillet.

Miljödebatten kan ibland ge mig en känsla av att brasklappens tid inte är förbi. Beslutsfattare kan sätta sina namn under ståtliga deklarationer om ett hållbart samhälle. Det gäller inte minst Miljömålsberedningens senaste rapport Sveriges globala miljöavtryck, där representanter för riksdagens alla partier har ställt sig bakom att Sverige, som första land i världen, ska inkludera alla sina växthusgasutsläpp i målet att uppnå fossilfrihet. 2045 ska det vara genomfört.

Hur kommer då biskop Brask in i detta? Han hade en uppfattning som såg annorlunda ut inuti än utanpå. Inkråmet var något annat än utanskriften. Och i Miljömålsberedningens fall finns ett imponerande yttre, som får regeringen att stolt förklara att ”samtliga riksdagspartier står bakom dessa världsunika och ambitiösa förslag.”

Men 860 sidor utredningstext ger stora möjligheter att gömma undan budskap med annan innebörd, och går vi närmare in på vad som står skrivet, så blir bilden delvis annorlunda.Det gäller tex. diskussionen om 1,5-gradersmålet, den färdplan flygbranschen tagit fram och diskussionen om ekonomiska styrmedel.

1,5-gradersmålet är den högre av de ambitioner som uttrycks i Parisavtalet från 2015. Det betraktades som svåruppnåeligt redan då, och de utsläpp som följt har inte gjort målet mer åtkomligt. Miljömålsberedningens ambition är fortfarande att vi ska nå detta mål men då behövs det, som man skriver, ”snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i alla samhällssektorer och länder”. (s 91)

Hur konkretiserar Miljömålsberedningen kravet på ”aldrig tidigare skådade förändringar”? Ett sätt att åskådliggöra hur stora samhällsförändringar som krävs är att göra en nationell växthusgasbudget. Det är dock inget beredningen är särskilt förtjust i, och man avslår idén med motiveringen att en växthusgasbudget saknas i de nuvarande klimatmålen (s 501). Man avsäger sig alltså ett verktyg, som kan tydliggöra kravet på samhällsförändring.

Brasklappen blir här, att man inte vill stå för sin del av notan för en ambitiös branschomställning.

Eller så räknar man med att klimatnyttan i svensk export ska göra det svenska omställningskravet begränsat. Energimyndigheten har beräknat att 420 svenska innovationer har potential att bidra till att minska de globala utsläppen med cirka 1 gigaton koldioxid (s 680). Det är 10 gånger så mycket som Sveriges årliga konsumtionsutsläpp, vilket är imponerande. Men frågan är hur långt den årliga innovations-/exporttakten räcker.

Vad gäller flygbranschens färdplan mot fossilfrihet säger utredningen att ”Ett nationellt mål för flyget ska inte vara mindre ambitiöst än vad branschen själv har åtagit sig” (s 502). Det låter lovande, men det branschen har åtagit sig förutsätter att staten ställer upp med att ge information till allmänheten, att kräva fossilfria offentliga flygresor samt att ge olika former av ekonomiskt stöd. Dessa krav återges men kommenteras inte. Brasklappen blir här, att man inte vill stå för sin del av notan för en ambitiös branschomställning. Det kan vara nyttigt att känna till.

Ett tredje exempel finns i diskussionen av styrmedel. Man säger att de ska utformas så att förorenaren betalar för sin miljöpåverkan (s 47). Sedan talar man som om skatt till staten vore det enda medlet att åstadkomma detta. Men det är det inte. Det finns ett system, som prövas i Kanada, där man får betala en särskild avgift för bensin och diesel, som sedan återbetalas till medborgarna så att var och en får lika mycket. De som använder stora mängder fossila drivmedel kommer därigenom att betala till dem som använder lite. Pengarna slussas direkt utan att passera någon statlig budget. Denna idé borde gå bra att tillämpa också i Sverige. Och den borde vara känd av Miljömålsberedningens ledamöter, genom att en av ledamöterna skrivit en motion om just detta. Beredningens tystnad i frågan blir mot den bakgrunden märklig men kan möjligen följa en partipolitisk logik.

Vad är kontentan av detta? Biskop Brask kan ses som smart, och våra politiker är inte dumma. Om vi nöjer oss med att svälja de fint formulerade klimatmålen, kommer politikerna – när vi senare protesterar mot bristen på handling – att kunna plocka fram sina invändningar och villkor kring målen.

Vi behöver konfrontera de makthavande med de hinder de lagt för sina egna mål. Med andra ord får vi som medborgare se till att titta bakom det vackra sigillet. Då kan vi få en skarpare klimatdebatt.

Petter Wulff är tekn. lic. i Historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid Kungl. tekniska högskolan och har funderat över hur historieämnet kan hjälpa oss vidga perspektivet på klimatfrågan.

Fotnot: CCL står för Citizens´ Climate Lobby. Det är en gräsrotsrörelse, som startade i USA 2007 och idag finns i många länder. Rörelsen arbetar för att ett ekonomiskt styrmedel, kallat Avgift och Utdelning, ska få brett politiskt stöd i Riksdagen (se klimatsvaret.se).