Vad Bulletin inte kommer att säga

Krönika Det nya medieprojektet Bulletins medarbetare har långa karriärer inom PR, lobbying, politik och media. Det handlar knappast om några underdogs, skriver Max V Karlsson.

I dagarna föds det senaste mediala högerprojektet Bulletin, och jag vill vara den första att välkomna dem in i en medial ekologi som redan domineras av högerns narrativ, tidskrifter, tidningar och många ledarsidor. Spaltmeter blir mil där migranter och migration är bränslet för tyckonomin. Utgångspunkten, att kämpa mot ett odefinierat vänsteretablissemang, blir försvagad av att Bulletin lanseras i ett landskap där makthavare och högerns partier till stor del redan håller med dem.

Per Gudmundson. Alice Teodorescu Måwe. Tino Sanandaji. Carolin Dahlman. Thomas Gür. Paulina Neuding. Förutsatt att de inblandade inte radikalt byter ideologisk väg och skrivsätt inom de närmsta dagarna är det lätt att redan nu destillera vad Bulletin kommer att publicera och varför. Grunden kommer att vara en “nationell konservatism”, ett begrepp som används av de som inte vågar säga att de egentligen menar nationalism. I praktiken handlar det än en gång om att publicera så många artiklar om invandring som du bara kan, med udden riktad mot islam, utomeuropeiska migranter och de förrädare som är ansvariga (d.v.s. alla som inte håller med om Bulletins linje).

När något uttalas eller skrivs ner finns det, och först då går det att förhålla sig till. Här kommer Bulletin att doppa sina brandfacklor i en blåbrun färgblandning och säga att det enda ansvariga regeringsalternativet är ett konservativt högerblock som välkomnar Sverigedemokraterna in i värmen. Det kommer att göras på flera sätt, där två kompletterande angripssätt blir att å ena sidan säga ”regeringen är de riktiga extremisterna” och å andra sidan säga ”Sverigedemokraterna är väl inte så farliga ändå”. Det här är fasadputs; samtal sker redan mellan SD och de andra borgerliga partierna. Skillnaden är att det ska kunna ske mer öppet än idag. En viktig målgrupp kommer att vara svenska liberaler, där Bulletin målar upp ett samarbete med SD som uppenbart förenligt med både antirasistiska ideal och liberala principer.

Det står också tydligt vad Bulletin inte kommer att visa. Skribenterna är höginkomsttagare med långa karriärer inom PR, lobbying, politik och media. Knappast underdogs. Sidans finansiärer sitter på ett tillräckligt stort kapital för att själva bygga upp och lansera en inte så liten mediesatsning, något som saknar motstycke vänsterut. Det handlar om en grupp vars verklighetsbeskrivning och förutsättningar aldrig speglar kassapersonalens, lokalvårdarens och lastbilschaufförens. Här skulle astroturfen bli mindre uppenbar om Bulletin anställer någon med en annan klassbakgrund även om det är osannolikt. Bulletin och sidans skribenter har i uppgift att främja den politiska vision som deras gemensamma klassintresse kräver, och idag är det nationalismen. Där följer att det är farligt för dem om du inser att du har mer gemensamt med en irakisk städare eller ett somaliskt vårdbiträde än med en svensk miljardär.

Mediehögerns genväg till uppmärksamhet stavades länge försök kränka och uppröra vänsterpersoner som i sin tur delar vidare och beskriver ditt alster och innehåll med starka ord. Men nu har samma elitprojekt och artiklar funnits i flera år, få blir idag upprörda av samma gamla slentrianmässig känslosås från högern och vänsterpubliken i sociala medier följer inte med till alla nya kanaler och sidor. I den värsta samhällskrisen sedan andra världskriget står högermedia med tillhörande tangentbordskrigare utan lösningar för hur livet ska bli bättre för vanligt folk, mer än att svenskar borde sälla sig till en upplevd nationell horisontell gemenskap som struntar i makt och inflytande. Utan en motståndare att kränka uteblir syret och den ideologiska vinsten. Kvar står en till helfinansierad ryggdunkarklubb som skriver fler blogginlägg om invandring.

Max V Karlsson praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena