Vad gjorde Berlusconi möjlig?

En korrupt högerpolitiker som inte åstadkom särskilt mycket. Ändå fortsatte han vinna val.

Det finns många saker att säga om Silvio Berlusconi, men det som oftast fått uppmärksamhet är hans försök att skämta. Eller hur man nu ska beskriva alla de saker han sagt, som skulle få vilket grabbigt fotbollslag från 1970-talet som helst att rodna av skam.

Som när han jämförde en tysk EU-politiker med en lägervakt från andra världskriget. Eller när han sade att han kopplat på sin ”playboy-charm” för att övertala president Tarja Halonen att släppa kravet på att en ny EU-funktion skulle förläggas till Finland. Eller när han vid ett möte på en motorcykelfabrik sade att ”det är bättre att gilla vackra kvinnor än att vara bög.”

Efter beskedet att Berlusconi gått bort har många jämfört honom med Trump och analyserat likheterna dem emellan. Utan premiärminister Berlusconi ingen president Trump.

Och likheterna är förstås slående. Precis som med Trump har andra länders medier, och särskilt vänsterns kommentatorer, ofta fokuserat på alla dessa dumheter som kommit ur Berlusconis mun, istället för att försöka förstå vad som gjort honom möjlig som politiker.

Det skandalösa språket, utfallen, allt det korkade har ju de facto varit en del av strategin.

Ett sätt att hela tiden stå i centrum. Ett bländverk som gett både anhängarna och motståndarna något att prata om.

När Berlusconi blev premiärminister första gången på 1990-talet uppfattades han av många som ett undantag

Berlusconi seglade in i Italiensk politik tack vare ett grundmurat misstroende mot de politiker som styrde landet fram till tidigt 1990-tal. Korruptionsskandaler och maktmissbruk sänkte både vänsterns gamla parti och det kristdemokratiska partiet.

I tomrummet som uppstod utnyttjade Berlusconi sitt medieimperium för att lansera sitt eget parti, Forza Italia, som snabbt blev en maktfaktor.

Han var en utpräglad högerpolitiker i ekonomiska frågor och slöt med tiden pakter med den postfascistiska högern. Alltid med sitt eget imperiums bästa för ögonen. Sällan det italienska folkets.

I dag, med Giorgia Meloni som premiärminister, har den utvecklingskurvan fullbordats.

När Berlusconi blev premiärminister första gången på 1990-talet uppfattades han av många som ett undantag. En galning som bara kunde lyckas i en italiensk kontext.

I dag vet vi att han bara öppnade dörren. I land efter land har högerpopulister utnyttjat missnöjet med utvecklingen och misstron mot ”etablissemanget” för att vinna val och regeringsposter.

Som Ulla Gudmundson, före detta ambassadör i Vatikanen, konstaterar i en intervju här i Dagens Arena åstadkom Berlusconi inte särskilt mycket av det han lovat i valrörelserna. Italien är fortfarande korrupt. Ojämlikheten påtaglig. Missnöjet med ”eliterna” snarare större.

Berlusconi hade ändå en extrem förmåga att hålla sig kvar vid makten och göra come back varje gång han förlorade den. Till och med ställd inför åtal, domar och anklagelser om brottslighet eller ett bisarrt privatliv.

Inget spelade någon roll. Inte fåfängan, kvinnosynen eller alla skandalerna. Han skakade av sig allt. Gjorde det till en del av sitt varumärke. Skröt om det. Förklarade att det bara bevisade att han hade etablissemanget emot sig.

Ja, även där bildade han skola för Trump.

Han blev premiärminister fyra gånger. Varje gång han lämnade posten såg hans karriär ut att vara över.

Det kan vara värt att tänka på för alla som nu menar att Trump inte kan vinna nästa presidentval i USA eftersom han blivit för extrem, för belastad av åtal och anklagelser.

Och för alla som liksom jag själv förfärats över eller skrockat åt Berlusconi och alla som kommit efter honom finns skäl att fråga sig hur det var möjligt. Är det så enkelt som att han kontrollerade stora delar av medierna? Eller kanske är det så enkelt att många allt för ofta uppfattar all politik som teater, och röstar på den bäste skådespelaren.

Borde det inte i vilket fall gå att kanalisera allt detta missnöje i mer konstruktiv riktning?