Vad gör Fredrik Reinfeldt förbannad? Frågan ställdes av DN:s politiska redaktör Peter Wolodarski härom veckan. Möjligen var det ett rop på tydlighet och äkta engagemang. Inom stora delar av borgerligheten finns en längtan efter en ideologisk vägvisare. Reinfeldt har ju laddat ner den politiska retoriken. Samtidigt borde de borgerliga vara nöjda med det konkreta utfallet. Fredrik Reinfeldt har genomfört fler systemförändringar än sina borgerliga föregångare och nästan uppnått de gamla Moderaternas skattesänkarplaner.
Anita Kratz har i sin bok Reinfeldt. Ensamvargen tecknat en bild av en mycket strategiskt skicklig och kontrollerad maktpolitiker. Men Wolodarski undrar nu var den politiska passionen finns och ser bara en lugn, korrekt, balanserad och formalistiskt statsminister. Som aldrig blir upprörd eller irriterad. Till och med Göran Persson, Ingvar Carlsson och Carl Bildt visade mera engagemang än Fredrik Reinfeldt. Han låter mer som en terapeut än en politiker.
Av en händelse hittar jag ett dokument från den stora ordförandestriden i Muf 1992. Den slutade med att Fredrik Reinfeldt avsatte sittande Ulf Kristersson. I sig en prestation. Kristersson var då en framgångsrik Muf-ordförande, av många betraktad som en kommande partiledare. Att Reinfeldt lyckades kan bara tyda på extrema utförsgåvor i myglandets osköna konst.
I ett niosidigt brev till Muf-distrikten kommenterar Reinfeldt en artikel i tidningen Z om ordförandestriden. Här var han uppenbarligen mycket förbannad framför tangentbordet. Det heter bland annat att "jag tycker mig ha mycket klart för mig vilka personer som står för övriga anonyma uttalanden i artikeln". Han hade själv inte använt några "dirty tricks", men fått skulden för "de avskyvärda metoder som motståndaren själv har använt". För att "återställa ordningen" uppmanar han medlemmarna att berätta om de har blivit utsatta "för de metoder som omnämns i artikeln av någon på Ulfs sida".
Interna strider ska man inte ta på stort allvar. De är ofta brutala. Ungefär som inbördeskrig ofta är vidrigare än andra krig. Makten och den framtida karriären stod på spel. Ulf Kristersson slutar nu som borgarråd i Stockholm. Kung Reinfeldt tronar i Rosenbad.
Brevet säger något om personen och politikern Fredrik Reinfeldt. Precis som Göran Persson är han en extremt skicklig maktpolitiker, vars politik ofta underordnas den taktiska horisonten. De är båda respekterade men inte direkt omtyckta på djupet i sina respektive partier. Eller bland allmänheten.
Det är inte idépolitiker utan statsmannen som premieras i början av 2000-talet. Och i grunden är det statsman Fredrik Reinfeldt vill vara. Ensamvargen har nu bara en sak för ögonen. Han vill bli den förste högerpolitiker på hundra år som blir omvald som statsminister i ett allmänt val. Den horisonten styr allt han gör. Under Muf-striden 1992 och under valåret 2010.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
