Behovet av att hitta vettiga handlingslinjer blir allt mer avgörande. Det gäller inte minst den gröna omställningen.
Det tar tid för insikter att tränga in. Särskilt i politiken där gamla ideologiska käpphästar och invanda tankemönster ofta är seglivade. Efter kommunismens fall bredde en messiansk klockartro ut sig. Den utgick från att liberalismen för evigt hade segrat.
Jag menar då inte marknadsekonomin i sig. Det vill säga att marknader på många områden – men inte alla – är effektiva och rationella.
Men den liberala euforin ledde dessvärre till att marknadstänkandet gjorde insteg på områden där allmännyttan och medborgarintresset borde stå i centrum.
Nu talas det om deglobalisering
Det mest flagranta exemplet är förstås den svenska skolan. Ovanpå allt detta lades också en ideologisk berättelse om att vi då hade gjort en resa från mörkret till ljuset, från den starka staten till den svaga minimala staten, från förtryck till frihet.
Liberalismen hade segrat och demokratin spreds nu över världen. Globaliseringen av ekonomin och ökat internationellt samarbete bekräftade den storyn. Kina som länge varit i det närmaste helt avskilt från omvärlden integrerades nu i det internationella frihandelssystemet med förhoppningen om demokratin på sikt kunna göra intåg även där. Förändring genom handel, var också ett tyskt förhållningssätt till grannarna i öst.
Nu ser det mer dystert ut, för vi lever i en värld av krig och en ny tuffare konfliktnivå internationellt. Globaliseringen stannade av redan i samband med finanskrisen 2008, vilken visade att de globala finansmarknaderna inte var så stabila som teoretikerna utlovade.
Nu talas det om ”deglobalisering”.
Finanskrisen ledde till särskilt stora problem i Europa där valutaunionen var synnerligen dåligt lämpad att hantera en så stor chock. EU har sedan halkat efter USA och Kina i termer av tillväxt och produktivitetsutveckling. Och många känner sig ”left behind” inte bara i USA utan även här i Europa. Brexit och Trumps seger 2016 var ett första tecken i skyn på att vi nu lever i en ny era.
Pandemin och inflationen har sedan grävt stora hål i hushållens plånböcker. Demokratin är på tillbakagång i olika delar av världen. Auktoritära politiker, nationalistiska och högerradikala politiska rörelser är på frammarsch.
Och sedan kom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Snart har kriget pågått i tre år. Nu sker en ömsesidig eskalering, Nordkorea har skickat soldater till Ryssland (förmodligen sanktionerat av Peking). Det är ett kinesiskt fartyg som misstänks ha draggat sönder ledningarna i Östersjön. Det extremt brutala kriget i Gaza ökar konfliktnivån inom många länder och mellan länder och regioner.
Men vilka politiska lärdomar drar vi egentligen av att världen ser annorlunda ut 2024 än 1991?
Det är nog lite si och så på den fronten. Men behovet av att hitta vettiga handlingslinjer blir allt mer avgörande.
Samtidigt har andra länder valt att ge staten en central roll för sina länders ekonomier och industri
För det är nya tider. Ett uttryck för detta är att ”industripolitik” åter kommit i bruk, såväl i Sverige som internationellt. Det är en smula oklart vad som menas. Och vi får se var det landar. Det lär inte bli ett återvändande till efterkrigstiden industripolitik, vi lever fortfarande i en mer global värld än då. Eller för den delen till 1970-talets överbryggningspolitik då staten finansierade produktion på lager i förhoppningen om att krisen för svensk basindustri skulle vara konjunkturell och inte strukturell. Sedan dess har industripolitik varit något av en politisk no go zon.
Samtidigt har andra länder valt att ge staten en central roll för sina länders ekonomier och industri. Kina är i grunden en statsstyrd ekonomi som verkar på en global marknad och tar del av frihandelssystemets fördelar.
Men det är inte konkurrens på lika villkor. Kina har dessutom blivit allt mer totalitärt och expansivt. Demokratirörelsen krossades redan 1989 på Himmelska fridens torg. Kina hotar nu att invadera Taiwan.
Kina respekterar inte heller ingångna avtal, Hong Kongs demokrati krossades. Peking är aggressivt i Sydkinesiska sjön och agerar strategiskt på olika håll i världen. Och USA valde under Biden att göra massiva federala satsningar på gröna företag och stora satsningar på delstater som tappat många arbetstillfällen under senare år. EU och Sverige hävdar att detta strider mot frihandelsprinciperna.
Vi får se om Trump monterar ner de här satsningarna. Men han har å andra sidan utlovat höga importtullar, särskilt mot Kina men också mot EU. Vilket kommer att leda till att EU (och därmed Sverige) svarar på något sätt.
Hela den här konfliktytan blottläggs också når vi kommer till klimatpolitiken och övergången till en fossilfri ekonomi. Det handlar inte bara om USA och Kina. En rad andra länder även inom EU subventionerar på olika sätt den gröna omställningen.
Och vad gör Sverige? Den officiella linjen är att stå upp för frihandel. Vilket är klokt av en rad skäl. Den har tjänat Sverige väl, särskilt som vi är ett litet och starkt export-beroende land. Men vad för vi när andra länder vi konkurrerar med inte följer regelboken? Och när vi dessutom behöver ställa om till en grön ekonomi inom en relativt kort tidsperiod.
Statliga stöd eller subventioner måste utformas så att de inte snedvrider marknaden eller gynnar en aktör framför en annan
Huvudlinjen verkar vara att, som några forskare uttryckte det i en debattartikel i Svenska Dagbladet, ”massiva statsstöd är inget för Sverige”. Det handlar om, hette det, att ”försvara marknadsekonomin”. Några massiva statsstöd har vi inte sett till. Det enda exemplet är väl i så fall att regeringen vill ställa ut omfattande kreditgarantier för en kärnkraftsutbyggnad, någon gång i synnerligen oviss framtid. Men kritikerna av omställningen har förstås fått näring av Northvolts kris och att ”gröna stålet” verkar komma senare än vad många hoppats. Kritiken handlar dels om att staten i form av LKAB satsat på den här tekniken. Men det går inte att komma ifrån att andemeningen är att Sverige inte ska satsa på det gröna stålet. Det blir för dyrt. Men vad än kortsiktiga nationalekonomiska kalkyler visar är det här framtiden: och det är också framtiden för Sverige som en industrination, något som historiskt lagt grunden vårt välstånd och vår välfärd. Och det gäller även framgent, förhoppningsvis.
Statliga stöd eller subventioner måste utformas så att de inte snedvrider marknaden eller gynnar en aktör framför en annan. För nationalstaterna och EU kommer att spela en central roll i den omställning som nu ligger framför oss. Den är unik och genomgripande på så många sätt, det är en av de största förändringarna i mänsklighetens historia. Vi måste ställa om till en fossilfri värld. Samtidigt som digitaliseringen och elektrifieringen rullar på – och vi är på väg in i AI-världen. Allt detta kommer att kräva att staten och politiken träder in mer genomgripande och konsekvent än på länge.
Det handlar om investeringar på en rad områden för att klara den gröna omställningen. Sammantaget är investeringsbehovet synnerligen omfattande, det kokar ned till klimat, energi, transporter, va-system, nya bostäder och upprustning av gamla bostäder, försvaret, kriminalvården och civilt försvar, med mera. Ovanpå allt annat. Staten ska inte stå för hela notan, men måste ta ansvar för en betydande del. För mig är det fortfarande en gåta att den nu sittande regeringen avblåste utbyggnaden av snabbtågen.
Ett annat viktigt politiskt ansvar är tillståndsgivningen. Kanske finns det säkerhetspolitiska övervägande bakom beslutet att säga nej till nya vindkraftsparker i Östersjön. Men en sak är säker det lägger en död hand över vindkraftsindustrin. Många av de här investeringarna kommer att skapa nya gröna jobb. Men vi behöver också investera och subventionera för att göra miljömässiga alternativ billigare för individerna och därmed möjliga att efterfråga.
Planetens tidsfönster är inte oändligt. Om vi inte tar tillvara det väntar många apokalypser av det slag vi såg i Valencia den här hösten 2024. Men allt detta kräver politiker som vågar och vill. Som inser att det inte längre är 1991, att vi lever i en värld med nya hot, men också nya möjligheter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
