Inflationen måste bekämpas, det är alla överens om. Lägre inflationstakt betyder dock inte lägre priser. Att dämpa inflationen är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste pressa tillbaka ojämlikheten, skriver German Bender.

Förr eller senare kommer inflationstakten att avta. Just nu handlar debatten om hur vi kan pressa ner inflationen och dämpa dess negativa effekter på de mest utsatta hushållen. Det är viktiga frågor som behöver diskuteras.

Men det är hög tid att vi börjar prata om vad som ska ske när inflationstakten är tillbaka kring Riksbankens mål på 2 procent. Jag menar att vi redan nu bör vidta åtgärder för att pressa tillbaka den ökade ojämlikhet som inflationen bidrar till.

I praktiken innebär det snabbt vidgade ekonomiska klyftor

Inflation innebär nämligen alltid en omfördelning av resurser. För att förstå detta måste man beakta tre viktiga förhållanden som inte fått tillräckligt med utrymme i debatten.

  1. Inflation är en genomsnittlig prisökning som döljer stora variationer. Dessa variationer ökar dessutom när inflationen stiger snabbt. Till exempel var inflationen för livsmedel i SCB:s senaste mätning 22 procent, samtidigt som den genomsnittliga inflationssiffran var 12 procent. Kategorierna bilar, logi och restauranger ökade med 10 procent eller mindre. Detta kan låta trivialt, men i praktiken innebär det snabbt vidgade ekonomiska klyftor, eftersom prisvariationerna drabbar vissa grupper hårdare andra. Mat och andra basvaror utgör exempelvis en större andel av låginkomsttagares konsumtion än av höginkomsttagares, och är svårare att välja bort än exempelvis bilresor eller semestrar.
  2. Lägre inflation innebär inte lägre prisnivåer. När prisökningarna återgått till mer normala nivåer kommer inte priserna att återgå till samma nivåer som innan inflationen tog fart. De flesta priser kommer att etableras på en avsevärt högre nivå än för bara ett år sedan. Vissa priser kommer dessutom fortsätta öka, om än i långsammare takt. En del priser kanske sjunker en aning. Om de varor och tjänster vars pris sjunker minst eller inte alls utgör en högre andel av låginkomsttagares konsumtion, vilket är sannolikt, kan det nya läget efter inflationschocken innebära att ojämlikheten ökar ytterligare.
  3. Samma absoluta kostnader slår olika hårt. Som nämnts drabbas de som konsumerar varor med störst prisökningar hårdast. Ett sätt att förstå detta är att deras ”personliga inflation” blir högre än den genomsnittliga, alltså en relativ skillnad. Men att uttrycka den personliga inflationen i procent räcker inte, vi måste förstå inflationens effekter även i absoluta tal. Skillnaderna är nämligen stora även om den personliga inflationen för två personer är lika hög. En ingenjör som tjänar 60 000 kronor i månaden påverkas inte lika mycket av att matpriserna ökat med 20 procent som en deltidsarbetande barnskötare med 20 000 kronor i lön. Låt säga att de båda har en matbudget på 6 000 kronor. Den relativa prisökningen på 20 procent motsvarar då en ökning av matkostnaden i absoluta tal med 1 200 kronor. De 1 200 extra kronorna i månaden innebär en 2,6 gånger större urholkning av barnskötarens köpkraft än av ingenjörens (efter skatt). En matinflation på 20 procent drabbar alltså inte ingenjören och barnskötaren lika hårt. Och då ska man komma ihåg att barnskötaren dessutom knappt har några marginaler att ta av. Detsamma gäller många som arbetar deltid inom handeln eller i hotell- och restaurangbranschen.

När vi kommer ut ”på andra sidan inflationschocken” är risken alltså uppenbar att låginkomsttagare står som förlorare. Om vi till detta lägger det faktum att låginkomsttagare generellt har svårare att öka sina inkomster genom löneglidning (löneökningar på lokal nivå, utöver branschavtal), eller genom att ta ut löneinkomster som lägre beskattat kapital, blir den tappade köpkraften ännu större för dessa grupper.

Oskäliga prishöjningar måste stävjas och de mest drabbade hushållen behöver ekonomiskt stöd

Enligt banken Nordea har reallönerna (löntagarnas genomsnittliga köpkraft) redan urholkats till 2013 års nivå. Konjunkturinstitutets senaste beräkningar pekar på att det kan dröja till slutet av 2026 innan reallönerna är tillbaka på 2021 års nivå. Men sanningen är att ingen vet hur många år det dröjer innan vår köpkraft är tillbaka på samma nivå som innan inflationen tog fart i början av 2022.

Löneutvecklingen får också konsekvenser för balansen mellan löntagare och företag. Vi ser redan en förskjutning av den så kallade vinstandelen till löntagarnas nackdel. Vinstandelen har stigit till rekordnivåer och beräknas ligga betydligt högre än sitt historiska snitt i åtminstone några år till. Med andra ord går en allt högre andel av värdet som människors arbete skapar till företagens ägare – inte till dem som utför arbetet.

Det sista Sverige behöver i det här läget är mer skjuts åt ojämlikheten. Regeringen bör omgående vidta åtgärder för att motverka inflationens snedfördelande effekter. Dels behövs politiska åtgärder mot inflationens skadeverkningar här och nu. Oskäliga prishöjningar måste stävjas och de mest drabbade hushållen behöver ekonomiskt stöd. Mycket av detta är redan på gång, till stor del tack vare den intensiva inflationsdebatten, som fått en saktfärdig regering att börja agera.

Men det är också dags att lägga grunden för jämlikhetsreformer som måste till efter inflationschocken.

  • SCB eller Konjunkturinstitutet bör få i uppdrag att löpande följa upp inflationens fördelningseffekter, bland annat för olika inkomstgrupper och delar av landet. Medlingsinstitutet bör få i uppdrag att utveckla statistik för att bättre kunna följa löneglidningen i olika yrkesgrupper på individnivå. Regeringen har redan visat prov på sådan myndighetsstyrning när man nyligen gav Konkurrensverket och Konjunkturinstitutet ett särskilt regeringsuppdrag att analysera konkurrensen inom bland annat livsmedelsbranschen för att dämpa prisökningarna på livsmedel.
  • Regeringen bör även omgående tillsätta en särskild utredning som får i uppdrag att lämna förslag för att så snart som möjligt minska och helst återställa den ökning i ojämlikhet som skett sedan 2021. En sådan utredning ska ses som ett litet men viktigt steg i det långsiktiga arbetet med att pressa tillbaka ojämlikheten som ökat i Sverige under flera årtionden.
  • Viktiga trygghetssystem och statsbidrag till kommunerna bör indexeras, annars kommer människor som är beroende av dessa att halka efter ännu mer. Ensamstående föräldrar med barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd är en sådan grupp. Andra exempel är personer med subventionerade anställningar eller a-kassa, som inte heller är indexerade.

Efter flera årtionden av prisstabilitet är kunskapen om inflationens orsaker och effekter eftersatt i hela västvärlden. Vi lever kvar i marknadsorienterade föreställningar som inte ger oss tillräcklig vägledning i dag.

Kraftig inflation skapar förutsättningar för vissa företag att höja sina priser, vilket möjliggör övervinster genom exempelvis smygflation (prisökningar som inte motiveras av kostnadsökningar). Det kan i sin tur kan driva på en vinst-inflationsspiral, vilket bland andra Europeiska centralbanken varnat för.

Inflation är inte bara en fråga om penningmängd eller om utbud och efterfrågan på perfekta marknader. För att förstå inflation behöver man förstå att priser också påverkas av maktförhållanden, intressemotsättningar, politik.

Inflation handlar om möjligheten att leva anständiga liv, om hur de resurser vi skapar i ekonomin fördelas mellan olika grupper.

Inflation handlar om barns uppväxtvillkor.

Därför är det inte alldeles lätt att förstå varför regeringen till exempel driver en politik som sänker bensinpriset – men samtidigt anser att politiken inte kan sänka priset på mat.

Vi måste inse att inflation är ett mer komplext och konfliktfyllt fenomen än enbart en ”ökning av den allmänna prisnivån”, som den vedertagna definitionen lyder. I själva verket innebär inflation alltid en omfördelning av resurser. Frågan är förstås till vems fördel den omfördelningen sker.

 

German Bender är utredningschef på Arena Idé

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena