Om marknadens tilltro till Spaniens investeringsklimat är låg, är den ändå inte i närheten av medborgarnas förtroende för demokratins grindvakter.
Luis Bárcenas var senator för Kantabrien mellan 2004-2010. När Mariano Rajoy blev partiledare för konservativa Partido Popular (PP) 2008 utsåg han Bárcenas till partiets kassör. Samme kassör utpekades 2009 i korruptionsskandalen ”Gürtel” som involverade flera företagspampar och partibaroner inom PP. Bárcenas lämnade politiken och partiet 2010.
Dagstidningen El País har nu publicerat dokument som antyder att Mariano Rajoy och flera andra ledande parti- och regeringsföreträdare har erhållit årliga summor svarta pengar genom samme Bárcenas. Detta sker samtidigt som landets befolkning genomgår den värsta arbetslösheten i modern tid.
Spanska socialistpartiets (PSOE) ledare Alfredo Rubalcaba, kräver Mariano Rajoys avgång som premiärminister, med påståendet av Rajoy nu har förlorat trovärdigheten att regera. Regeringen har avfärdat dokumenten som falska, tänker offentliggöra sina skattedeklarationer samt stämma varje publikation som skriver om anklagelserna.
När landet långsamt närmar sig fem miljoner arbetslösa och åtstramningspolitiken slår hårt mot befolkningen är taket av olämplighet snart brutet. Hälsoministern Ana Matos make har erhållit stora mängder pengar. Även PP:s generalsekreterare Maria Dolores de Cospedal pekas ut. Cospedal är också president i Castilla-La Mancha, regionen som drabbats hårdast av åtstramningspolitiken.
Vare sig de nya uppgifterna är sanna eller inte så belyser det Spaniens grundläggande problem: Vad innebär det för ett samhälle att ingen litar på politiker? Och vad innebär det för en medborgare att inte ha någon anledning att känna tillit till det lagstiftande systemet?
Fernando Vallespín, professor i statsvetenskap och tidigare chef för Centro de Investigaciones Sociológicas – Spaniens SCB – skriver i sina kolumner i El País att Spanien har gått från att vara politisk-apatiskt till politisk-fobiskt. De personer som ska skapa lösningar upplevs i stället som hinder: “Vi befinner oss i den värsta av situationer eftersom vi inte har någon att lita på”. Den meningen summerar korruptionens sociopolitiska väsen.
Handlar det verkligen så mycket om minskad effektivitet i offentliga institutioner och att offentliga upphandlingar styrs kompisar emellan? Eller är det snarare den utbredda, ständigt närvarande misstron, som bara skapar större anledning för medborgarna att se om sitt eget hus och endast lita på de sina? Om då även ledarskapets absolut högsta skikt fallerar, på det extremvulgära vis som dokumenten och storyn antyder, vad finns då för anledning att följa regler eller lita på någon över huvud taget? Nu uppdagas också att Kommissionen hyser ”konkret oro” för utvecklingen i Spanien där man ser att Spaniens befolkning blir mer och mer politiskt frånkopplad.
Albert Rivera, ung företrädare för nybildade katalanska Ciutadans, sätter fingret på skandalens kärna i en morgonintervju i statliga tevekanalen RTVE: ”Det går bortom korruptionen. Vad Rubalcaba eller Rajoy än säger, så kvarstår problemet att ingen tror dem. 85 % av spanjorerna tror att politiker sysslar med politik för att berika sig. Vi måste återskapa nästan hela vårt politiska system. Vi behöver genomföra en tvagning av det offentliga”.
Även spanske statsvetaren Victor Lapuente vid Göteborgs universitet pekar på behovet av att reformera landets institutioner. Svängdörren mellan administration och politik står vidöppen vilket underminerar effektivt fungerande myndighetsutövning. Dessutom är en alltför stor del av Spaniens politiska elit från början tjänstemän och det avgjort bästa sättet att komma upp sig inom professionell politik är att börja som offentlig tjänsteman. Konservativa PP och socialdemokratiska PSOE har koloniserat landets offentliga institutioner, allt från kommunala instanser till högsta domstolen.
Att ömsa sitt politisk-juridiska skinn kan visa sig vara en svårare uppgift för Spanien än att vända arbetslösheten, lugna investerare eller hålla Katalonien kvar i spanska staten. Det är inte bara Spaniens arbetande och arbetslösa befolkning som måste gå igenom tidernas stålbad för att komma stärkta ur krisen. Makroekonomiska reformer må övertyga marknaden om att Spanien kan skapa tillväxt igen. Men, faktum kvarstår att samma stålbad gäller för det politisk-juridiska etablissemanget. Särskilt när ingen tror på någonting som någon säger om någonting. Om marknadens tilltro till Spaniens investeringsklimat är låg, är den ändå inte i närheten av medborgarnas låga förtroende för demokratins grindvakter.
Av flera anledningar har Spanien visat sig motståndskraftigt mot organiserad högerextremism. Nu har förutsättningarna för en sådan utveckling nog aldrig varit starkare. Det verkar som att PP och PSOE har lyckats övertyga investerare och locka fram en begynnande tillväxt mot slutet av året. De spanska medborgarna kommer med rätta förbli skeptiska tills de får anledning att tro något annat.
Jakob Lewander är statsvetare, specialiserad på spansk och europeisk politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
