Gränserna stängs, och det kommer påverka arbetsmarknaden, politiken och våra liv, skriver Anders Carlberg.
Fotö, i grönska och blått hav. Överallt friska och upptagna familjer, en klämdag. Tre i rullstol på cykelbanan. På egen hand, förutom att de körs av icke-vita. Tas om hand av dem som inte längre skall få komma hit.
Har ni sett snabbmatställena efter kl 23? Det städas undan. Putsas plåt. Tvättas golv. Förbereds för nästa dag. Enstaka kunder betjänas. Av icke-vita. De som inte skall komma hit. Som skall ut, för de tjänar för lite.
Rätten att arbeta, att försörja sig och sin familj, att söka bättre möjligheter. Det är en rätt, en drift, som ligger bakom vårt välstånd – antingen den handlat om människor som flyttat från söder till norr, från norr till söder, från Sverige till USA. Drömmen och strävan efter ett bättre liv driver utvecklingen. Men nu skall den rätten försvinna för alla som tjänar under 26 560 kr/månad, för just dem som behöver den bäst.
2021 togs ett principiellt viktigt steg genom stora förändringar i utlänningslagen, och två år senare kan vi tydligt se vart vi är på väg
På Götaplatsen vajar fanor. Iranska flaggor och den norska, svenska och danska flaggan, tre nordiska flaggor i ett hav av den iranska grön, vit, röda. Den iranska diasporan samlas i vår stad för att protestera mot en våldsregim tre dagar efter att demonstranter dömts och avrättats i Teheran. Det är härifrån vi hör rösterna för demokratin. Exil-iranier som skriker ut den vrede mot terrorregimernas våld, som vi alla borde dela. De skriker – och en kvinna passerar utan att förstå, skrattar åt den otyglade upprördheten på ett främmande språk, och jag känner ilskan växa över att hon inte vill veta vad som får människor så upprörda. De för vår kamp. Men nu skall de inte komma hit längre. Det skall bli tyst på våra gator och ingen skall längre protestera mot diktaturens våld. Tystnad i frihetens land.
Gränserna stängs. Människor skall ut. 2021 togs ett principiellt viktigt steg genom stora förändringar i utlänningslagen, och två år senare kan vi tydligt se vart vi är på väg. 2021 fick den socialdemokratiska regeringen stöd av Riksdagen att göra tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställa högre krav på att utlänningen skall försörja anhöriga som kommer hit och att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Dessutom krävs dokumenterade kunskaper i svenska och samhällskunskap för medborgarskap.
Så här skrev journalisten (och den syriske flyktingen) Saeed Alnahhal om lagändringen (DN 2021-07-01): ”Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln. Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi.” Han skriver att han ”känner sig säker på att reglerna har lönat sig. Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sverige är deras nya land”.
Jag hörde om syriska flyktingbarn som kom till en invandrarklass i Hälsingland 2016. En äldre lärarinna blev deras fröken i Sverige. Hon berättade om elever som var som de svenska barnen på 1960-talet. De ville lära sig. Deras föräldrar engagerade sig i barnens skolgång. De gjorde stora framsteg, i språket och i sitt nya land. Men det kommer inte att ske igen. Sverige skall inte öppna sina gränser för människor på flykt. Och det fåtal som skall släppas in skall söka asyl och få den beviljad på plats i sitt hemland innan de släpps in.
De syriska flyktingarna tillhör dem som kommit alldeles nyligen. Men sammantaget är vi så många svenskar som aldrig skulle varit här, aldrig skulle blivit insläppta om dagens främlingsfientliga invandringspolitik hade fått styra över dem som knackade på dörren på 1900-talet. Inte ens på 1800-talet var Sverige stängt mot omvärlden. I DN 2023-05-18 skriver historikern Carl Henrik Carlsson om de judiska invandrarna från Suwałkikorridoren som kom till Sverige på 1860- och 70-talen. Det var en kombination av orsaker som drev dem till Sverige, skriver Carlsson; missväxt, förbättrade möjligheter att resa, öppna gränser samt den hårda värnplikten. Min morfars pappa ingick i invandringsvågen. Han fick möjlighet att bygga sin och sin familjs framtid i Sverige.
Men så skall vi inte ha det längre. Gränserna skall stängas, steg för steg skall porten mot Sverige dras igen. Inga muslimer, inga icke-vita, skall bli en del av Sverige. I Ale kommun – som precis som andra tillväxtkommuner har stor kompetensbrist – har majoriteten gått ihop i en kampanj för att ”upplysa” invandrare om möjligheten att med ekonomiska morötter återvända till sina hemländer. Det är så vi skall se på varandra.
De tre i rullstolarna på Fotö. Människor som behöver omvårdnad. Komma ut i solen 19 maj när syrenerna börjat blomma. Men ingen skjuter dem längre framåt.
Anders Carlberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
