Den bistra sanningen är att allt fler tvingas leva ett liv i ständig kamp för sig själva och sina anhöriga. De hördes inte i debatten inför valet, men nu borde de stå i centrum, skriver Anna Quarnström.
Skenet från fotoblixtarna har mattats av och fokuset har gått vidare. Dammet har lagt sig. Landet fått sitt regeringsskifte. Trots att det inte var så länge sedan, så är det på många sätt en ny verklighet vi står inför i dag.
Då stod striden om väljarna – nu står den i någon mening om nationens själ. Kanske kan det därför vara på sin plats att påminna sig om vad nationen då, för bara några månader sedan, med stark och tydlig stämma sade, men som i dag redan tycks bortglömt.
Den goda nyheten är att uppslutningen i Sverige kring traditionell välfärdspolitik i dag kanske är större än på mycket länge
Drygt 60 procent av väljarna röstade, indirekt eller direkt, för en stärkt välfärd. Inte för att det var vad som stod högst på dagordningen i valet. Tvärtom var den samlade bedömningen att just välfärdsfrågor kom i skymundan. Medan fotoblixtar och talepunkter fokuserade på annat, fanns en samhällskritik som aldrig riktigt fångades upp. Fel och brister som aldrig adresserades.
Nu, sent omsider, påstås det att välfärden äntligen är på agendan. Det har ägnats spaltmeter åt att diskutera frågan om de hungriga barnens vara eller icke vara. Och kanske kan barnet äta gröt, men barnet kan inte samtidigt laga mammas sjukförsäkring eller ge LSS åt far. Lika lite kan barnet ordna med en specialpedagog och BUP åt bror, hemtjänst till mormor och ledsagning åt vännen. Göran Persson sa en gång ”Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom. Frihet är att ungarna får en bra utbildning. Frihet är att dagis fungerar. Frihet är att mor och far får en bra omvårdnad på ålderns höst. Det är frihet.” Vanliga människor förstår att fattigdom inte kan mätas enbart i kalorier. Det goda samhälle som en överväldigande majoritet av väljarna ville ha, innehåller mycket mer än en näve havregryn på morgonen.
Den bistra sanningen är att allt fler tvingas leva ett liv i ständig kamp för sig själva och sina anhöriga. De är ofria och de är otrygga. De hördes inte i debatten, men de får bland annat landets hjälplinjer att gå på högvarv. Och de som ringer är personer med funktionsnedsättning eller sjukdom, äldre och arbetslösa. De finns i utanförskapsområden, på landet eller i stan.
Av dessa var det många som tyckte att Socialdemokraternas regeringsalternativ lät för mycket ”mer av samma” – och därmed inget för dem på valdagen. Det är på dessa väljare som SD:s roll som kungamakare vilar. För många framstår det kanske som att SD gjorde en relativt städad valrörelse – men bortser då från de smutsigare truppförflyttningarna i sociala medier. Medan somliga skrockade över antalet versaler, felstavningar och alternativa fakta i kommentatorsfälten så byggde partiet sin väljarbas just där – och i den allt krympande friheten. Dessa röster är inte nödvändigtvis bekymrade över nationens själ.
För dem ter sig det också kanske fullt rimligt att solidaritetskrisen inte är en solidaritetskris utan i själva verket en kris för svenskhet. Om med svenskhet avses ett Sverige där vi också bryr oss om deras frihet.
Men facit har varit hård mot de välfärdstörstande. Tidöavtalet innehåller inget för dessa grupper att hämta. Tvärtom. När SD satt med makten över landets framtid så visade det sig att välfärden inte var viktig för partiet. Det som utlovades i kommentatorsfälten var inte sant – det var luftslott sprungna ur människors förhoppningar och frustration.
Denna frustration förvaltas och kanaliseras nu av tre partier som har färre mandat än Socialdemokraterna sammantaget. Och som nu håller hela landets välfärd, och alla oss som är beroende av den, som gisslan. Vi behöver ett samhälle där vi tar ansvar för varandra – ett samhälle att lita på när det verkligen behövs. Välfärdspolitiken brukade vara ett uttryck för allt detta. Den har också länge s tjänat vårt land väl och visat sig vara förvånansvärt effektiv och rationell ekonomiskt. Men det var då.
Den goda nyheten är att uppslutningen i Sverige kring traditionell välfärdspolitik i dag kanske är större än på mycket länge. Den dåliga att partierna är upptagna av att prata om annat. Om vilka som har rätt att läsa sagor för våra barn, om havregrynsgröt och något om nationens själ.
Hotet mot landets grundläggande demokratiska principer är reellt och viktigt. Det vet jag mycket väl som kan min beskärda del av konstitutionell rätt och följer regeringens prioriteringar. Men försvinner välfärden finns knappt någon själ kvar att försvara.
Anna Quarnström, välfärdspolitiskt engagerad i Socialdemokraterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
