Vad har vi kvar om kulturen går under?

ledare Till skillnad mot i Storbritannien har kultursektorn i Sverige knappast fått något statligt stöd alls sedan corona förlamade branschen. Nu är det dags att lätta på publikrestriktionerna och låta pengarna rulla.

Nej, Amanda Lind tänker inte avgå. Efter en turbulent vecka med attacker från kultur- och nöjesbranschen, bland annat från Jonas Gardell i Expressen, meddelar Lind att hon tänker sitta kvar. Besked om kulturens och idrottens framtid påstås komma om några veckor.

Äntligen säger någon ifrån, tänker jag om Gardell. Under covid-19 har kultursektorn tagit ordentligt med stryk. Men medan restauratörer och entreprenörer inom turistnäringen fått mycket medial uppmärksam, har det varit nästan tyst om hur ofattbart hårt coronarestriktionerna slår mot redan utsatta regissörer, författare, bildkonstnärer och musiker. Viktiga stödpaket har sjösatts, men visats sig otillräckliga. Det orättvisa regelverket behålls tills vidare.

För mig är det helt obegripligt att det är okej med flera tusen personer i ett köpcentrum, eller några hundra på en stor uteservering, men om man tar in en livemusiker så blir det förbjudet. Det är svårt att tolka som något annat än fientlighet mot artisten i fråga. Eller handlar det om massivt ointresse, trots att kulturindustrin sysselsätter i runda slängar 200 000 personer? Har Gardell rätt i att väldigt många svenska beslutsfattare fortfarande betraktar kulturen som ”grädde på moset”, en lyx som vi kan unna oss i goda tider, men som snabbt bortprioriteras när det blir tuffare?

I Storbritannien har coronakrisen fått motsatt effekt. Redan under våren lanserades de första stora stödpaketen som också, till skillnad från de svenska, omfattade stöd för egenföretagare. Nu i juli meddelade den konservativa regeringen att man skjuter till den historiskt höga summan av 18 miljarder kronor för att underlätta en omställning till ett mer coronaanpassat kulturliv med utomhusföreställningar och social distansering. Mottagare är allt från stora West End-teatrar och operahus till balettkompanier och små teatersällskap på landsorten. Alla ska med, för i Storbritannien är kulturen en viktig del av livet och vardagen. Den är livet och vardagen.

Med covid-19 har vi faktiskt fått en kulturell högkonjunktur, trots att produktionsvillkoren blivit helt omöjliga.

Att det blivit så beror på lång erfarenhet. Britterna vet att det är den starka inhemska kulturen som genom sekler har hållit ihop samhället, under krig och elände, genom stora förändringar, migration, kris och fattigdom. Winston Churchills försvar av kulturbudgeten under brinnande världskrig har blivit en klyscha, men tål fortfarande att halas fram som påminnelse. Vad har vi kvar att försvara om kulturen går under?

Här hemma är det politiska tänkandet mer fyrkantigt. Minst sagt. En inställd teaterföreställning eller tre spelar väl ingen roll i det långa loppet? Jo, det precis vad det gör. Kulturbranschen är en innovationsindustri med behov av framförhållning. En förlorad säsong innebär ekonomiska, strukturella och konstnärliga förluster som det kan ta decennier att reparera. Därför måste i lättnader i restriktionerna när det gäller folksamlingar vid kulturarrangemang komma NU. Direkta stöd till kulturarbetare som är egenföretagare, så väl som större stödpaket till institutioner och företag behövs också.

Positivt däremot är att det senaste halvårets isolation med hemarbete och social distansering skapat ett sug efter kultur i alla former, så väl bokläsandet som dataspelandet och seriestreamandet har ökat. Med covid-19 har vi faktiskt fått en kulturell högkonjunktur, trots att produktionsvillkoren blivit helt omöjliga.

Så snälla regeringen, hjälp den att fortsätta blomstra!