Sammetsrevolutionen i Östeuropa 1989 – med Berlinmurens fall som den mest dramatiska händelsen – var ett uppror som kom nerifrån, som tog politiker och kommentatorer i väst med nästan total överraskning. Många av dem såg fortsatt stabilitet som överordnat förändring.
När den mjuka revolutionen stod för dörren hukade sig dessa krafter i väst, blev nästan lika mycket bevarare som de kommunistiska förtryckarna i öst. Som när George Bush den äldre personligen och "för att bevara stabiliteten" rådde den kommunistiske polske generalen Jaruzelski att inte släppa makten till Solidaritet, trots att de hade vunnit valet. Det är en bild av hur 40 år av kalla kriget verkade förlamande och fördummande.
Men folket gick inte att hejda. Plötsligt hade tusentals östtyskar åkt till Ungern och sedan till gränsen mot Österrike, därför att elstängslet till väst och till friheten hade tagits ner. Massor av människor gick ut på torgen, rasslade med sina nyckelknippor, symbolen för att nu var det nog. Och muren som delat Berlin och nationen revs, bit för bit.
I dag ser vi vad de förment sakkunniga inte såg då, att trycket nerifrån exploderade därför att flera östliga makthavare insett vad klockan var slagen, först och främst Michail Gorbatjov. Det var hans klara instruktioner som gjorde att det 1989 inte blev något nytt utbrott av kommunistiskt våld som tidigare i Budapest och Prag.
Så kalla kriget avslutades och globaliseringen tog fart. Det förenade Tyskland blev aldrig någon återfödelse av det aggressiva monstret, utan är i dag ett av Europas mest anständiga länder. I Östeuropa däremot svängde pendeln häftigare, från kommunistisk diktatur till mer av marknadsvälde, med större sociala klyftor än förr och inslag av högerextremism och homofobi. Människor kan köpa vad som inte fanns förut, kan läsa en ocensurerad tidning på morgonen och har pass som gör att de kan resa vart de vill. Men hur fria har de blivit, till exempel i Lettland?
Den gamla fruktan var att hemliga polisen skulle komma på natten och hämta dem. Den nya fruktan handlar om gigantiska bolån som ska betalas och till synes stabila jobb som kan försvinna. Rädslan för atomkriget har ersatts av oro för översvämningar, skogsbränder och klimatförändringar.
Dagens demokratiskt valda ledare verkar inte ha lärt särskilt mycket av historien. Precis som 1989 prioriterar de stabilitet framför förändring, pumpar in pengar i bedrägliga banker och är oförmögna att möta oron för klimatet med de nödvändiga besluten. Den folkliga reaktionen kommer, men den dagen ska vi inte vara överraskade.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
