Bild: Wikimedia Commons

Mitt i en politiskt extremt känslig period för det afghanska styret slog talibanerna till i huvudstaden Kabul i går för att demonstrera sin förmåga till strid. Samtidigt som president Hamid Karzais nya ministrar svors in detonerade bomber på flera olika viktiga platser. Den afghanska regeringen är fortfarande inte hel och FN- och Natotrupperna som är på plats för att hjälpa till att återuppbygga landet har fortfarande inte närmat sig målet.

Svart på vitt fick världen i går se hur snabbt talibanerna skulle återerövra makten om de utländska trupperna hastigt lämnade landet. Och vad är det talibanerna kommer med? De har inte stöd av sin egen befolkning, de står inte för något hoppfullt, inte för någon utveckling eller ljus framtid för alla krigströtta afghaner. Talibanerna för med sig ett land med könsapartheid, likt Saudiarabien, och en svindlande resa tillbaka till en annan tid. För detta är talibanerna beredda att kriga intill sista man.

Med detta sagt är det viktigt att påpeka att demokrati och frihet inte bara kan försvaras och stärkas med vapen och soldater. De länder som bidrar med trupper i Afghanistan kan inte bara hålla fronten, landet måste även byggas från grunden och mer pengar än i dag satsas på exempelvis utbildning och infrastruktur. Varje dollar eller krona som läggs på militära insatser måste också läggas på utvecklingsarbete.

Det behövs en tydlig idé med vart FN:s och Natos engagemang är på väg, annars kommer ytterligare åtta år ha gått utan någon som helst förändring av situationen. USA:s president Barack Obama har aviserat ett tillbakadragande med början sommaren 2011. Vi vet ännu inte vad som kommer i stället om läget i landet är lika instabilt som nu.

Vad gäller det svenska deltagandet var det, med tanke på gårdagens tragiska attentat, bra att Mona Sahlin aviserade att de svenska trupperna inte ska dras tillbaka från Afghanistan när hon presenterade de rödgröna partiernas nya överenskommelse om försvars- och säkerhetspolitik. I stället ska den svenska närvaron ses över till hösten 2011 och därefter beslutas det om hur det fortsatta engagemanget ska se ut. Men inte förrän Afghanistan har blivit ett fungerande land kan eller bör Sverige eller de andra länderna lämna det åt sitt eget öde.