Marika Lindgren Åsbrink skriver om fattigdomens konsekvenser, med anledning av onsdagens Uppdrag Granskning.
Uppdrag granskning i går handlade om en indragen kampanj från Rädda barnen, några felaktiga sifferuppgifter om glasögon från Majblomman och en formulering i en kampanj från Bris. Den som såg programmet kunde dock lätt få intrycket av att programmet främst handlade om att begreppet barnfattigdom används på ett felaktigt sätt, kanske till och med att barnfattigdom inte existerar i Sverige, och att Rädda barnen, Majblomman och Bris på ett allvarligt sätt trixar med statistik kring detta.
Enligt Rädda barnen lever i Sverige i dag 242 000 barn i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Den här siffran är framtagen av forskare och ifrågasätts inte i Uppdrag gransknings reportage. Rädda barnens fattigdomsbegrepp är inte heller relativt, vilket många verkar tro.
Uppdrag gransknings reportage kretsade i hög grad kring huruvida det finns barn i Sverige som inte får äta sig mätta eller som går klädda i sommarkläder på vintern. Personer i bostadsområden där barnfattigdomen skulle vara hög intervjuades och fick svara på frågor om barnen som bodde där saknade mat och kläder. Nä, sa de flesta.
Förutom att detta är en statistiskt mycket tveksam metod, så är det alltså ingen etablerad definition av barnfattigdom att sakna mat och kläder, vilket man lätt kunde få intryck av. Jag har många gånger skrivit om varför barnfattigdom spelar roll – även för de som får äta sig mätta och slipper frysa på vintern. Barn som lever i fattigdom – oavsett vad den kallas – har nämligen betydligt sämre chanser till ett gott liv än andra. Här kommer en sammanfattning:
Ungdomar i åldern 18 – 19 år i hushåll med socialbidrag löper två till fyra gånger högre risk för självdestruktiv handling jämfört med andra jämnåriga.
Den relativa riskökningen att utsättas för ett övergrepp är mer än tre gånger så stor för pojkar i hushåll med socialbidrag.
Två svenska forskningsstudier visar bland annat detta:
Pojkar vars familj hade uppburit socialbidrag vid minst ett tillfälle under pojkarnas uppväxt hade oftare tagit livet av sig före 31 års ålder jämfört med andra pojkar.
Barn i familjer som långvarigt uppbär ekonomiskt bistånd når betydligt sämre utfall vad gäller hälsa och sociala faktorer än andra. Detta samband gäller bl.a. högre risker för generell dödlighet, självmordsförsök och droganvändande.
Social rapport 2010 visar att en uppväxt i ett fattigt område (”grannskap med större koncentration av resurssvaga grupper”) innebär ökad risk för att i framtiden bli lagförd för brott, bli arbetslös, få ekonomiskt bistånd och ha en låg utbildningsnivå.
Och ja, även relativ fattigdom spelar roll, eftersom den bland annat påverkar vår hälsa. Liberalismens fader Adam Smith hade för övrigt inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp: ”Med livets nödtorft menar jag inte enbart de varor som är oundgängligen nödvändiga för att man skall kunna uppehålla livet, utan vadhelst som landets vanor gör det otillbörligt för aktningsvärda personer, även ur de lägsta samhällsskikten, att vara utan.”
Som vanligt när de här frågorna diskuteras menar vissa att de problem fattiga barn drabbas av inte främst har med ekonomi att göra, utan med deras föräldrars sociala problem. Och ja, det är sant att socialdemokratin byggt upp en välfärdsstat i Sverige, och att fackföreningsrörelsen gjort så att lönerna är anständiga. Det är alltså inte meningen att man ska svälta i det här landet. Men sociala problem finns och de går hand i hand med ekonomi. Ur barnets perspektiv är det fullständigt egalt om materiell trygghet saknas på grund av att deras föräldrar har sociala problem, eller på grund av ”ren ekonomi”, hur man nu över huvud taget skulle kunna särskilja detta från varandra. Därför blir jag helt förtvivlad när den vanliga moralismen kring fattiga föräldrar och cigaretter dyker upp, även i Uppdrag gransknings reportage. Ja, alla föräldrar borde sätta sina barns behov i första hand. Nej, alla gör inte det (förmår inte göra det). Deras barn ska inte lida för det. Det är inte svårare än så.
Läs hemskt gärna Rädda barnens kommentar till Uppdrag granskning, den är mycket klargörande. Läs också Susanna Alakoski om vad fattigdom innebär. Daniel Swedin om att Josefsson gör som Reinfeldt. Själv blev jag arg på Twitter i går, vilket bland annat syns här.
Marika Lindgren Åsbrink jobbar i Stefan Löfvens stab, är ordförande i grundskole- och gymnasienämnden i Sundbyberg och biträdande sekreterare i programkommissionen och bloggar här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
