Medierna behöver bli bättre på att kontrollera sanningshalten i det politikerna säger. Falsk information borde vara lika illa vem som än sprider den.
När Jimmie Åkesson och andra auktoritära högerpopulister beskriver verkligheten finns det alltid skäl att vara skeptisk. För auktoritära högerpopulister är sanningen alltid underordnad det egna narrativet, känslan av vad som är sant viktigare än vad evidens visar, och misstron mot etablerade kunskapsauktoriteter en del av den populistiska världsbilden.
Det är ingen slump att auktoritära högerpopulister återkommande attackerar och försöker begränsa den akademiska friheten och etablerade medier.
Framgångarna för den auktoritära högerpopulismen är också en viktig förklaring till att vi alltmer tycks leva i en värld präglad av post-sanning (post-truth). Begreppet utsågs till årets ord 2016, samma år som Brexit-omröstningen och valet av Donald Trump till president. Med post-sanning avses en situation där objektiva fakta och evidens betyder allt mindre och känslor och personliga övertygelser alltmer för hur människor uppfattar verkligheten och i den politiska opinionsbildningen.
Det räcker med att påminna om hur SD under många år har spridit bilden av att Sverige skulle vara förstört
I USA är detta uppenbart. Under sin tid som president spred Trump över 30 000 falska och missvisande påståenden, utan att straffas för det. I stället spreds osanningarna vidare av republikanska och högeralternativa politiker, debattörer och medier. Om de trodde på lögnerna och osanningarna eller spred dem vidare därför att det tjänade ett politiskt syfte spelar mindre roll: de använde osanningar som ett politiskt vapen.
Detsamma gäller i Sverige, även om vi saknar organisationer som fortlöpande faktakollar och dokumenterar i vilken grad politiska ledare sprider falsk och missvisande information. Det räcker dock med att påminna om hur SD under många år har spridit bilden av att Sverige skulle vara förstört, trots att Sverige återkommande rankas som ett av världens främsta länder. Eller om hur Jimmie Åkesson och andra SD-politiker gång på gång förnekar rasismen i det egna partiet och i strid med evidens svartmålar invandringen och dess konsekvenser. Eller om hur de anspelar på konspirationsteorier om valfusk eller ett planerat folkutbyte. Eller om hur de ifrågasätter entydiga vetenskapliga rön om klimatförändringarna.
Allt detta är allvarligt i sig, men ännu allvarligare är att falsk och missvisande information tenderar att fungera som ett virus som sprider sig och smittar andra i den demokratiska offentligheten.
Det beror inte bara på att många låter sig luras och att sannolikheten för att människor ska tro på falsk och missvisande information ökar ju mer den upprepas. Det beror också på att trösklarna för att sprida falsk och missvisande information tenderar att sänkas när det finns någon eller några politiska aktörer som – utan att straffas – återkommande ägnar sig att sprida desinformation. Andra politiker ser, tar intryck och drar slutsatsen att spridandet av falsk och missvisande information kan vara ett effektivt medel i den politiska opinionsbildningen.
Det är en förklaring till att utrikesminister Tobias Billström (M) ensidigt kan skylla Turkiets nej till Sveriges Nato-ansökan på PKK:s aktiviteter i Sverige. Eller att Ebba Busch (KD) kunde hävda att den tidigare regeringen med ”berått mod” tillät en stor spridning av coronaviruset. Eller att Moderaterna kan hävda att 1,3 miljoner svenskar inte kan försörja sig själva. Eller att klimatminister Romina Pourmokhtari (L) kan förneka att regeringens politik leder till att vi inte kommer att nå miljömålen som är satta till 2030. Eller att såväl socialdemokrater som moderater hävdar att Turkiet är en demokrati.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas, och även om desinformationsviruset främst sprids av SD och främst tycks ha smittat de nuvarande regeringspartierna är inget parti helt oskyldigt. Därmed finns det en betydande risk att vi fastnar i en situation av “whataboutism”, där olika politiker skyller det egna spridandet av falsk och missvisande information på att andra minsann är ännu värre.
En central fråga är därför vad som kan göras för att minska spridandet av falsk och missvisande information, i allmänhet och från ledande politikers sida. Något enkelt svar finns knappast, men till att börja med behöver svenska medier bli mycket bättre på att kontrollera sanningshalten i vad politiker säger och exponera de som sprider falsk och missvisande information.
Det behövs också organisationer som likt amerikanska FactCheck och PolitiFact fortlöpande faktakollar politikers uttalanden och dokumenterar resultaten av dessa faktakontroller. Såväl medier som partier behöver också bli mycket bättre på att ta reda på och hålla sig till vad evidens visar.
Därtill behöver alla bli mindre förlåtande när ”deras” politiker sprider falsk och missvisande information. Att sprida falsk och missvisande information behöver ses som lika förkastligt oavsett partitillhörighet.
Ytterst handlar kampen för sanning och evidens, som historikern Timothy Snyder påminner om, om att försvara demokratin mot tyranniet.
Jesper Strömbäck är professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG i Göteborg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
