”Italien har inte bara svårt att göra sig av med sopor. En del blir till och med omvalda.” Skämten har varit många, men Silvio Berlusconi har överlevt. Efter de tunga förlusterna i de olika lokalvalen nyligen ringer dock klockan för sista varvet, skriver La Stampa och påpekar att Berlusconi har förlorat sin magi.
SvD:s Rolf Gustavsson, en av Sveriges främsta Italienkännare, har förtjänstfullt beskrivit nederlagen. I Berlusconis Milano, Italiens ekonomiska huvudstad, vann vänstermannen och advokaten Giuliano Pisapia en förkrossande seger över tidigare borgmästaren Letizia Moratti från Berlusconis parti PdL (Il Popolo della Libertà; Frihetens folk). Valkampanjen var smutsig och Moratti fick kritik då hon försökte få Pisapia att framstå som ohederlig eftersom han ska ha stulit en moped som ung.
Nederlaget blev extra smärtsamt då Berlusconi hade utmålat borgmästarvalet i Milano som en folkomröstning om sin egen person. I en sista desperat attack varnade Berlusconi för att Milano skulle erövras av en blandning av romer, homosexuella, muslimer och terrorister om Pisapia avgick med segern. Han la till att den som röstar på vänstern omöjligen kan ha en hjärna. En otrevlig skrämseltaktik som baktände i den stad som, oroväckande nog för Berlusconi, anses vara trendsättande för resten av Italien.
En andra valomgång hölls i 90 italienska städer, och Berlusconi led även ett förnedrande nederlag i Neapel. Miljonstadens problem med just sophantering skulle Berlusconi inte bara lösa, den gjordes till en symbol för Berlusconis handlingskraft. Men problemen har inte försvunnit och en före detta åklagare, Luigi De Magistris, utklassade Berlusconis kandidat och fick hela 65 procent av rösterna.
Symboliskt nog förlorade även Berlusconis PdL valet i den lilla staden Arcore utanför Milano. Arcore är Berlusconis hemkommun och platsen för de omtalade ”Bunga Bunga”-festerna. Dagarna efter valet återupptogs också två åtal mot Berlusconi: Fallet Mills (mutor) och fallet Ruby (sexuellt utnyttjande av minderårig i just Arcore, och maktmissbruk).
Valets möjliga konsekvenser för Berlusconi har analyserats på bredden och tvären. The Economist varnar för att Berlusconi kommer försöka öka sin popularitet genom ofinansierade reformer och sänkta skatter som ytterligare skulle underminera Italiens ekonomi. Det svaga resultatet för koalitionspartnern Lega Nord, som bland annat förlorade makten i staden Novara, har startat rykten om att partiet funderar på att överge Berlusconi – vilket skulle leda till regeringskris.
De konsekvenser som valet får för den italienska vänstern har analyserats i betydligt mindre utsträckning. Europeiska Socialdemokraters Parti (ESP) skickade i alla fall ett glatt pressmeddelande och gratulerade sina kompisar i PD (Partito Democratico; Demokratiska partiet) till valsegrarna över hela Italien.
PD bildades 2007 genom en sammanslagning av åtta olika center- och vänsterpartier. Syftet var att ena den breda italienska vänstern och skapa ett regeringsdugligt parti. Men bakslagen för Berlusconi understryker att den italienska vänstern alltjämt är splittrad.
Giuliano Pisapia, som vann borgmästarvalet i Milano, tillhör inte PD utan kan närmast beskrivas som en oberoende kandidat med tydligast band till det lilla rödgröna partiet SEL (Sinistra Ecologia Libertà; Vänster, Ekologi, Frihet). SEL grundades hösten 2010 och leds av Nichi Vendola som är karismatisk, öppet homosexuell och regeringschef i regionen Puglia.
Luigi De Magistris, ny borgmästare i Neapel, tillhör inte heller PD utan mittenpartiet IdV (Italia dei Valori, Värderingarnas Italien). IdV grundades 1998 av den populära åklagaren Antonio di Pietro, känd från 1990-talets korruptionsrättegångar, och tillhör den liberala partifamiljen i EU. De Magistris är även Europaparlamentariker och fick näst flest röster av alla italienska kandidater i EU-valet 2009.
Pier Luigi Bersani, som valdes till partiledare för PD 2009 i ett öppet primärval i vilket tre miljoner italienare deltog, har därmed en hel del att fundera över. Visst, vinden verkar ha vänt. Perioden med ”Berlusconism” lider mot sitt slut. PD, som brukar samla en fjärdedel av de italienska väljarna, har blivit det största oppositionspartiet – men saknar populära företrädare. Valen i Milano och Neapel visar att de starka personligheterna finns i partierna kring PD. Och om hela den breda vänstern genomför ett primärval i syfte att utse en premiärministerkandidat inför parlamentsvalet 2013, skulle Bersani från stora PD ens slå Vendola från lilla SEL?
Nästa helg kan väljarna slå in en spik till i Berlusconis kista. 12-13 juni genomförs tre folkomröstningar. Om kärnkraftens framtid, om privatiseringen av vatten – och om huruvida Berlusconis straffimmunitet (”legitimate impediment”) ska avskaffas. Resultaten i lokalvalen och olyckan i Fukushima kan innebära att folkomröstningarna inte blir den sömniga affär som Berlusconi har hoppats.
Men om den politiska oppositionen misslyckas med att fylla tomrummet när epoken Berlusconi långsamt avslutas, finns en annan italiensk lösning. Det ryktas att Ferraris president Luca Cordero di Montezemolo – belevad, rik och populär – planerar att lansera ett nytt politiskt parti till hösten. I så fall en konsekvens av att den italienska vänstern alltjämt är uppdelad, har falanger som får SSU att framstå som rofyllt, och befolkas av politiker med Eskil Erlandssons karisma.
FOTNOT: PD är inte, vilket angavs i en tidigare version av texten, formella medlemmar av ESP. PD deltar dock aktivt i ESP:s arbete och PD har kunnat vara kvar i Europaparlamentets S-grupp efter att gruppen ändrade namn till Socialists & Democrats.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
