Den ekonomiska politiken i England har varit ett misslyckande sedan 1970-talet. Allt fler menar därför att en ny ekonomisk strategi är nödvändig. Daniel Lind läser en ny bok och hittar tydliga paralleller till Sverige.
Den reformagenda som Margaret Thatcher inledde i slutet av 1970-talet, och som fortfarande präglar den brittiska ekonomin och det brittiska samhället, har varit ett ekonomiskt misslyckande. Varken i termer av produktivitet eller sysselsättning har landets position förbättrats relativt jämförbara länder. Politiken har däremot haft avsedd effekt när det kommer till de växande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna. Livschanserna har blivit mer ojämlikt fördelade.
Den här osmakliga kombinationen av svag ekonomisk utveckling och en ännu hårdare social polarisering har efter hand blivit uppenbar för allt fler. I spåren av det senaste dryga decenniets stagnerande reallöner har den politiska diskussionen om detta misslyckande fått ytterligare kraft. Kommissioner för högre minimilöner och högre social rörlighet har initierats. Stora projekt om den brittiska ekonomins framtida produktivitet har sjösatts. Alldeles nyligen genomfördes en nationell produktivitetsvecka.
De offentliga investeringarna är för låga och varierar för mycket mellan enskilda år
I samma anda publicerade den löntagarvänliga, partipolitiskt obundna tankesmedjan Resolution Foundation, tillsammans med ett välrenommerat institut vid Londons handelshögskola, i förra veckan en bok med den ödesmättade titeln ”Ending stagnation”. Syftet med boken, som föregåtts av 70 (!) underlagsrapporter och ett stort antal öppna möten runt om i landet, är att staka ut riktningen för en ny ekonomisk strategi – en strategi som inte bara syftar till att förbättra den brittiska ekonomins funktionssätt, utan som också leder till bättre liv för fler. Att reformer som bidrar till det senare många gånger också bidrar till det förra.
Beskrivningen av de centrala omvärldsfaktorerna i boken är, förutom brexit, i många fall lätt att känna igen från vår svenska kontext. Inte minst handlar det om en åldrande befolkning, den tekniska utvecklingen (kanske främst i form av AI), klimatomställningen, geopolitiska spänningar och regionala skillnader. Tillsammans pekar detta i riktning mot att kommande decennium kommer att vara omvälvande och förändra förutsättningarna för den högre BNP-tillväxt som eftersträvas.
Därmed påverkar den turbulenta omvärldskartan den reformagenda som ska göra upp med stagnationen.
Även de ekonomiska utmaningarna är många gånger likartade. Låt mig nämna några av dem. De offentliga investeringarna är för låga och varierar för mycket mellan enskilda år. Bostadsbrist och accelererade boendekostnader för låginkomsttagare. Ett elsystem som hänger på gärdesgården. En hårt pressad sjukvård och äldreomsorg. Skattesystemet är ett sammelsurium och skattebelastningen har blivit för hög för löntagarna i förhållande till kapitalet. Urholkade socialförsäkringar har ökat inkomstgapet mellan löntagarna och de som är beroende av offentligt stöd. Klimatinvesteringarna är långt ifrån tillräckliga.
En annan typ av gemensam ekonomisk utmaning är att båda länderna lider av en allt allvarligare politisk kortsiktighet. Som författarna uttrycker det i boken: ”We are short-term to our core.” Samtidigt är det ju helt nödvändigt för en ny ekonomisk strategi att den tillåts vara långsiktig. Förutom alla andra utmaningar är det därför sannolikt att den här typen av strategiförändringar omöjliggörs av att det politiska systemet inte klarar av att ta sitt ansvar gentemot väljarna och landet.
Den brittiska statsskulden uppgår till ungefär 100 procent av BNP
Med hopp om att politikerna tar sitt långsiktiga ansvar, och innan vi går in på några av de reformer som föreslås, bör vi först notera några av de större skillnaderna mellan England och Sverige. En uppenbar sådan är självklart den låga fackliga organisationsgraden och en närmast total avsaknad av kollektiva förhandlingar. Så gott som alla löner bestäms lokalt, på de enskilda arbetsplatserna. En annan fundamental skillnad är att skatternas andel av BNP har ökat påtagligt i England under senare år och beräknas krypa upp mot 40 procent av BNP inom ett decennium.
Frågan är hur lång tid det tar innan den här stigande kurvan möter Sveriges fallande kurva? Efter justeringen för att sociala ersättningar är beskattningsbara, är det inte alls omöjligt att Sveriges nuvarande andel om 41–42 procent om fem sex år ligger på samma nivå som den brittiska. Även om Sveriges inkomstskillnader fortfarande är mindre och fattigdomen lägre, samt statens omfördelning mer omfattande, är skillnaderna mellan länderna mindre än vad många av oss tror. Gissar jag.
Avslutningsvis har England sedan mitten av 1990-talet haft ungefär lika stora bytesbalansunderskott som Sverige har haft överskott. Mer kapital har således exporterats från England än vad det har importerats. Den brittiska statsskulden uppgår till ungefär 100 procent av BNP.
Givet dessa – och andra – skillnader, och givet ambitionen att bryta den giftiga kombinationen av svag tillväxt och växande klyftor, är det några reformer som, för intresserade svenska läsare, bör uppmärksammas mer än andra. En sådan kategori av reformer handlar om att förbättra arbetslivet. I detta fall handlar det inte bara om att fortsätta arbetet med att höja de redan relativt höga minimilönerna, utan även om att understödja branschspecifika samtal och överenskommelser mellan arbetsgivare och löntagare.
Det handlar om att förbättra tryggheten, flexibiliteten och förutsägbarheten för de många låginkomsttagare som i dag är alltför utsatta i arbetslivet. Det handlar om att göra arbetslöshetsförsäkringen mer generös och om att införa regler om löntagarrepresentation i företagens styrelser. De fackliga organisationerna ska få tillgång till arbetsplatser och trenden med en fallande arbetstillfredsställelse bland låginkomsttagarna ska vändas.
Det kan handla om att skapa tillräckligt med jobb i en globaliserad ekonomi
En annan reformkategori handlar så klart om den ekonomiska politiken. Den växande skattekvoten bedöms av författarna vara här för att stanna. Behoven är stora och kommer att öka ytterligare, inte minst i spåren av klimatkrisen, energisystemet och bostadsbristen. Ett mål om offentliga investeringar om tre procent av BNP bör införas. Investeringarna bör i statsbudgeten inte heller behandlas på samma sätt som löpande konsumtion. Indexeringen av de sociala ersättningarna bör ske utifrån löneökningarna, inte utifrån inflationen. Beskattningen bör skifta mot kapital, inte minst förmögenheter. Kryphålen i arvsbeskattningen bör täppas till. Centralbankens inflationsmål bör höjas till tre procent.
Inriktningen på de reformer som föreslås i boken ligger nära de många begrepp som i dag präglar den internationella ekonomisk-politiska diskussionen. Det handlar till exempel om ”predistribution”, ”shared prosperity”, ”productivism”, ”good jobs”, “better lives” och ”inclusive growth”.
Ett bärande perspektiv, med förankring i de senaste decenniernas ekonomiska utveckling i västvärlden, som alla dessa begrepp omfamnar är en minskad tilltro till att marknaden på egen hand skapar högsta möjliga tillväxt och att en sådan automatiskt kommer alla till del. I detta ligger också en tydligare insikt om vad som är mål och vad som är medel. En högre produktivitetstillväxt är till exempel inte nödvändigtvis ett mål i sig själv, utan ett medel för att uppnå andra eftersträvansvärda saker. Det kan handla om att skapa tillräckligt med jobb i en globaliserad ekonomi, det kan handla om högre reallöner och mer offentlig välfärd, men det kan också handla om att minska arbetstiden – att lägga mer av tiden på jorden på annat än arbete. Med sådana ingångsvärden är det uppenbart att den ekonomiska politiken med större sannolikhet bidrar till en förbättring av det som de allra flesta av oss söker: en högre livskvalitet.
Och det är i ljuset av detta du bör betrakta boken av Resolution Foundation. Förutom att den blottlägger relevanta ekonomisk-politiska paralleller med Sverige, ligger dess främsta förtjänst i dess intellektuellt hederliga angreppssätt och dess ambition att inte blunda för målkonflikter och svåra avvägningar. Boken är genomtänkt och vänder sig mot en djupt rotad ödestro, men också mot nostalgi och önsketänkande. Politik kan göra skillnad. Om tillräckligt många vill. Även Sverige är ett land som lever av sin historia, men som inte investerar i sin framtid. Måste krisen först bli lika djup som i England?
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
