Diskussionen om dödshjälp är tillbaka. Nu initierad genom den kvinna i respirator med obotlig nervsjukdom som i ett brev har begärt hjälp att avsluta sitt liv. Socialstyrelsen ska besluta eftersom fallet rubbar uppdelningen mellan tillåten och förbjuden dödshjälp. Det ger ett lämpligt tillfälle att placera problemet i politikens mitt och fundera över ändrad lagstiftning.
I Sverige är det tillåtet att välja bort meningslös behandling, men även att avsluta sådan. Att stänga av den 31-åriga kvinnans respirator är därför tillåtet. Problemet uppstår eftersom hon behöver sövas för att undvika lidande när hon kvävs. Då riskerar läkaren gå över gränsen till "egentlig" dödshjälp och mord.
Den svenska gränsdragningen är filosofiskt svajig. Man kan undra om den utgår mer från läkarens samvetsfrid än patientens självbestämmande. I en debattartikel i Svenska Dagbladet drar professorn i medicin Gösta Gahrton slutsatsen: "Det är tid att sluta hyckla."
Antalet länder som tillåter dödshjälp växer. Det mest kända exemplet är Holland där läkare i praktiken kunnat hjälpa lidande patienter att avsluta sina liv sedan 1970-talet. 2001 reglerades praxis i lag. Året efter fick Belgien en liknande lag och förra året Luxemburg. I USA har två delstater – Oregon och Washington – gett terminalt sjuka rätt till läkarassisterat självmord. Montana är på väg att följa efter. Regelverken i de europeiska respektive amerikanska fallen är ganska olika.
Deras erfarenheter är blandade, men knappast avskräckande. Det är svårt att upptäcka de "sluttande plan" som kritiker varnat för. En lång artikel i Läkartidningen summerar: "Det som ska skydda mot oönskade glidningar i praxis är tydliga och orubbliga kriterier för när dödshjälp kan komma i fråga." Utvärderingar tyder på att reglerna i det avseendet håller.
Svenska patienter som vill få hjälp att dö hänvisas nu till ett blått litet hus i Zürich där organisationen Dignitas finns. Ungefär två svenskar beger sig dit varje år. I Schweiz har hjälp till självmord varit tillåtet i snart hundra år.
Frågan om dödshjälp har många svåra aspekter. Den väcker frågor om människovärdet, om resurser till bästa möjliga vård vid livets slutskede och vad liv egentligen är.
Den kända brittiska historikern Tony Judt har en obotlig nervsjukdom som innebär att hans muskler slutar fungera en efter en. Nu kan han inte längre röra några kroppsdelar. New York Review of Books har under vintern publicerat Judts minnen. Han kan inte skriva, men fortfarande diktera dem. Den första texten handlade om hans tillstånd. De följande är underbara att läsa. Hans liv verkar fortfarande intensivt. Men ska han själv få bestämma om han vill avbryta livet – eller måste sjukdomen ha sin naturliga gång mot sönderfall och långsam död?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
