Det är säkert sant att terrorhotet mot Sverige har ökat. Men vad ska vi egentligen göra med de råd som myndigheterna ger oss? Svaret blir nog tyvärr: nästan ingenting.
I helgen sprang jag och tusentals andra Midnattsloppet i Stockholm, ett av de roligaste lopp jag vet.
Starten gick runt tio på kvällen. Det var massor av människor, fest, musik och trängsel. Glädjen var påtaglig. Från uppvärmningen, över startsången ”Just i dag är jag stark” till själva loppet och målgången.
Ändå var det inte riktigt som det brukar. Jag är säker på att de flesta, likt jag själv, tänkte nästan oavbrutet på terrorhotet. Inte så att det störde de andra intrycken, men det fanns där hela tiden.
Samtidigt insåg nog alla hur meningslöst det var. I den trängseln och med det fokus ett lopp ändå kräver är det omöjligt att gå omkring och spana efter ”misstänkta” personer eller beteenden.
Lev som vanligt, men var vaksam, säger Säpo. Men vad är det egentligen man ska titta efter en kväll som den i lördags? Män med ryggsäck? Nervösa, stirrande blickar? I så fall såg jag minst ett dussin misstänkta i lördags kväll.
Automatvapen? Jo, då skulle jag nog springa, men kanske skulle det vara försent då.
I Studio Ett dagen innan hörde jag en säkerhetsexpert exemplifiera med Centralstationen i Stockholm. Hon tyckte att vi som passerar där ofta skulle spana efter människor som ser väldigt stressade ut.
Det är ungefär som att leta efter människor utan skor på en badstrand.
Jag antar att det finns goda skäl att uppgradera risken för terrorattentat från en trea till en fyra. Jag antar att hotet ökat radikalt i och med koranbränningarna och Sverigedemokraten Richard Jomshofs ”pigga” twittrande.
Och det är säkert bra att vara uppmärksam på ovanliga eller underliga beteenden.
Men sanningen är väl tyvärr att en attentatsperson eller attentatsgrupp kommer att lyckas, om de kommer så långt som till själva genomförandet.
Så för de allra flesta av oss handlar det nog främst om det första ledet i myndigheternas råd. Lev som vanligt.
Samtidigt som jag kände det där stråket av oro före, under och efter loppet i lördags, kände jag också en enorm lycka.
Över att springa den där milen tillsammans med alla de där människorna. Över att göra det med mina barn, som var med för första gången.
Över alla dj:s, musiker och funktionärer från civilsamhället.
Över alla som följde loppet som åskådare och alla de som ville göra en high five med så många som möjligt av oss som sprang loppet.
Det var, kort sagt, som en sammanfattning av vad det innebär att vara människa i ett civiliserat samhälle.
Och det är kanske det bästa motståndet mot hoten från terrorn.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
