Telia Sonera-affären i Uzbekistan är en skam. Ett svenskt storföretag helt utan inre kompass – som ljuger sig fram så länge det går. Skandalen väcker förstås också frågan vad vi ska ha statliga företag till.
Det här landets finansministrar har oberoende av partifärg de senaste årtiondena varit rörande ense om en sak: att de statliga företagen i Sverige är mjölkkossor för dem.
Statliga företag ska leverera in att antal miljarder i avkastning varje år för att dryga ut statskassan. De tidigare monopolen på elkraftsproduktion, telekommunikationer, banktjänster och järnvägstrafik ska nu agera som vilka andra företag som helst.
Men är det någon mening alls att ha statliga företag om de berövats alla krav på samhällsansvar och långsiktighet?
Priset vi betalar för de höga avkastningskraven är att statliga Nordea går i täten bland storbankerna att lägga ner kontor och upphöra med kontanthantering.
Om Vattenfall vore ett företag i samhällets tjänst skulle det kunna vara ett instrument för att skifta om den svenska energipolitiken, bort från kärnkraft till vindkraft och solenergi. Men i stället låter man sina ledningsstolpar ruttna med återkommande elavbrott i glesbygden, och har demonstrativt satsat pengar på att köpa tysk kolkraft.
Järnvägstrafik i ett kallt land kräver kompetens och stabilitet. Men SJ och de privata lycksökarna i järnvägsbranschen har samma mål: de ska leverera avkastning, inte nödvändigtvis trygga tåg.
Det var drömmen om det stora, ansvarsfulla och långsiktiga företaget som fick tusentals svenskar att för tolv år sedan satsa änkans sista skärv på att köpa den omtalade ”folkaktien” Telia. De blev då blåsta av den socialdemokratiska regeringen. Nu blir de blåsta på nytt av diktaturminglarna i den avgående Telia-ledningen.
Det har varit en plåga att se den anständige moderate finansmarknadsministern Peter Norman skruva sig och säga att ”staten legat för långt från bolaget”. Så blir det när varken den nuvarande eller tidigare regeringar har velat veta särskilt mycket om verksamheten, så länge avkastningen till staten kommit.
Det var inte så länge sedan Vattenfalls dåvarande ledning fick lämna efter vansinnesaffärer och dolda avtal. Då som nu har drivkraften att ta gigantiska risker legat i kombinationen höga avkastningskrav och noll kontroll.
Nu räcker inte med några vaga förmaningstal om hur man ska hantera diktaturer. Det måste bli tydligare styrning från ägarna, lägre avkastningskrav och mer preciserade samhälleliga mål för dessa företag. Om inte, varför ska oppositionen motsätta sig nya utförsäljningar av statliga bolag?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
