Rasfilosofin har format vårt land. Forum för levande historia och Etnografiska museet har i Stockholm nu öppnat en gemensam satsning kallad (O)mänskligt. Det är en träffande titel på två störande bra utställningar. Rasforskningens politik var omänsklig. Men den blev ändå 1900-talets svar på frågan om vad det mänskliga är. Omänskligt om det mänskliga.
Utställningarna binder samman en berättelse om Sverige. Forskningen om "folksjäl", "nationalkaraktär" och rasbiologi smälte samman med kolonialismens exploatering. Mänskligheten delades noga upp i raser, alla med specifika egenskaper och kulturer. Man mätte skallar, näsor och tummar. Forum för levande historia visar de nära idésambanden mellan rasism och socialhygienisk politik: steriliseringar och bortsortering av så kallat "sinnesslöa" där Vipeholmsanstalten framstår som en modernitetens skräckslott.
På Etnografiska löper spåren ut i världen där svenska forskare plundrade gravar, skickade hem skallar och skelett. Museet har kvarlevor från 800 människor. Varför, undrar utställningen.
Rasismen var inget ytterlighetsfenomen. Den var vetenskaplig huvudfåra, allmänt accepterad som sanning, under mer än hundra år fram till andra världskriget. Svenskar har anekdotiska kunskaper om Rasbiologiska institutet. Men sällan den historiska helhetssyn som (O)mänskligt eftersträvar. Rastanken påverkade det mesta, i synnerhet grundläggande institutioner som nationalstaten, tanken att olika folk har åtskilda kulturer och den ödesdigra idén om en eftersträvad mänsklig normalitet.
1919 öppnade en stor utställning om folktyper i Stockholm. Den hette "Känn dig själv, din släkt, ditt folk" och hade 40 000 besökare. Två år senare utlyste Stockholms Dagblad en skönhetstävling för den nordiska rastypen. Vinnare blev en cykelreparatör från Skövde som sedan visade upp sig på turné genom landet.
Man kan le. Men detta är fortfarande stommen i Sverigedemokraternas politik. Deras rötter är inte bara enkel extremism. De utgår även från den europeiska idéhistoriens mörka mittpunkt. I boken Slaget om svenskheten visar Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg hur partiet i alla frågor strävar efter just åtskillnad mellan så kallat nationella kulturer, det man tidigare kallade raser. Deras skräck heter "kulturblandning". De vill återvända till 1900-talets rasfilosofiska fundament.
Att bemöta den svärm av nationella partier som etablerat sig i Europa kräver en annan grund; ett mer kosmopolitiskt och öppet synsätt på människan, staten och samhället. Demokratins största fiende är återigen rädslan för frihet och vår gemensamma oförmåga att formulera en politik som utgår från hoppets princip. (O)mänskligt visar vad vi måste lämna bakom oss. Har vi riktigt förstått det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
