Tio år efter invasionen är kriget i Afghanistan USA:s längsta. Bob Woodwards bok ”Obama’s Wars” gav en chockerande inblick i Bushadministrationens ointresse för kriget. Och på tioårsdagen erkände general McChrystal att de hade haft ett ”skrämmande förenklat synsätt” när kriget rullade igång.
I år verkar gamla mönster i konflikten rubbas. Men det är väldigt svårt att förstå riktigt hur eller veta om de innebär steg mot fred. Före nyår kommer USA att börja ta hem trupper. Först 10 000 man. Nästa år ytterligare 23 000. Om bara några få år är stridande Natoförband antagligen borta.
I september skrev den pålitliga Ahmed Rashid i Financial Times att USA:s nya strategi officiellt benämns ”försoning”. Men att militären obstruerar, till och med saboterar, politiska försök att hitta en politisk lösning. Både USA och talibanerna – via mullah Omar – har bekräftat att samtal pågår sedan i våras mellan parterna. FN har separerat talibanerna från al-Qaida i sina ”terroristlistor”. Det är en ambition att när den stora Afghanistankonferensen samlas i december ska talibanerna finnas representerade.
Alla parter verkar ha dragit slutsatsen att ingen kan vinna konflikten, varken militärt eller politiskt, och att den enda lösningen är en kompromiss. Men det har i sin tur framkallat protester från demokrater och MR-aktivister i Kabul om eftergiftspolitik. Och för någon månad sedan mördades Burhanuddin Rabbani som sägs ha varit en nyckelperson för den nya förhandlingsviljan av Haqqaniligan, som möjligen ser avklingande konflikt som hot mot egna intressen.
I Pakistan fördjupas samtidigt oenigheten med USA. När chefen för den amerikanska militären, Mike Mullen, avgick påstod han att al-Haqqani är den pakistanska säkerhetstjänstens ”förlängda arm”. Läget är osäkert, svårt att förstå och komplicerat.
Det militära läget är lika svårt att tolka. Från USA kommer rapporter om att talibanerna har haft svårt att rekrytera nya befälhavare och att deras militära attacker minskat – under sommaren med 26 procent. Men FN:s siffror är helt annorlunda. Antalet attentat, mord och spektakulära attacker har däremot klart ökat. Men många påpekar att det också kan tolkas som att talibanerna är försvagade, pressade och nu väljer ren terror mot civila. Antalet civila dödsoffer fortsätter nämligen öka. FN och Nato är överens om att den överväldigande majoriteten, kanske 80 procent eller mer, orsakas av motståndsrörelsen.
Att dra enkla slutsatser är omöjligt. Men viktigast är att talibanerna nu äntligen kan dras in i en öppen politisk process. Då kanske den avgörande frågan också kan få svar: Vad vill egentligen talibanerna?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
