Vad vill ni, Svenskt Näringsliv?

Svenskt Näringslivs medlemmar bär den svenska modellen på arbetsmarknaden, men skickar pengar till Timbro som vill bryta ner den. Och borgerliga partier hackar gärna på LO, men inte på TCO och Saco även när de står för samma sak. Hur kan det här komma sig?

Hur kan det komma sig att borgarna inte gillar facket? Och har en minst sagt kluven hållning till kollektivavtal och den svenska partsmodellen. Den borgerliga antagonismen gentemot facket är besvärande och problematisk.

De förslag som allianspartierna presenterar pekar i en entydig riktning. Fackets inflytande och manöverutrymme ska begränsas. Exempelvis ska lagen om anställningsskydd (LAS) luckras upp, trots att lagstiftningen ger ett bra ramverk för parterna att förhandla vid uppsägningar.

Hotet om att politikerna ska gå in och sänka lägstalönerna om inte parterna självmant sänker lönerna (för de som redan har låga löner) ligger kvar.

I frågor som rör offentlig upphandling är de borgerliga partierna emot att ställa krav på löner enligt kollektivavtal och andra sociala krav. Det talas härvidlag om diskriminering av företag utan kollektivavtal. Det omvända argumentet används aldrig, nämligen att företag som inte betalar lön enligt kollektivavtal diskriminerar sina anställda.

De borgerliga partierna håller emot olika förslag som försöker förhindra social dumpning exempelvis genom utstationerade företag och arbetskraft från andra EU-länder. EU:s nya sociala pelare avvisades av de flesta borgerliga partier (dock bejakades den av Liberalerna). Ja, listan kan göras lång.

De borgerliga partierna har ett särskilt horn i sidan till LO. Det är snarast fråga om en negativ fixering. Ett skäl kan förstås vara den koppling som historiskt sett har funnits och som fortfarande finns mellan Socialdemokraterna och LO. Men det ofta hånfulla tonläget gentemot LO har klara inslag av social arrogans. LO organiserar de som har lägst lön, sämst villkor och sämst status i samhället.

Alla de tre fackliga centralorganisationerna motsätter sig att politikerna ska lägga sig i lönebildningen eller att anställningsskyddet luckras upp. Men de borgerliga partierna skjuter bara på LO. I sin agitation förbigår de helt enkelt vad TCO och Saco säger och tycker.

Det är som om de borgerliga partierna inte har insett att det finns en stark facklig organisering inte bara av arbetare, utan också av tjänstemän i TCO och akademiker i Saco. Och de senare organisationerna är inte partipolitiskt anknutna. Borgarnas antifackliga politik är därför svårförståelig och självdestruktiv.

Det ofta hånfulla tonläget gentemot LO har klara inslag av social arrogans. LO organiserar de som har lägst lön, sämst villkor och sämst status i samhället.

Det finns många borgerliga väljare i de fackliga organisationerna. Om jag vore borgerlig strateg inom till exempel Liberalerna skulle jag vara orolig när kritiken mot partiets förslag kommer från fackliga organisationer som Unionen och Sveriges Ingenjörer.

Sedan länge omfattar kollektivavtalsmodellen nästan hela arbetsmarknaden. Den har helt enkelt varit och är oerhört framgångsrik. Den behöver stärkas med bra politiska och legala nätverk. Inte undermineras. Den svenska modellen är paradoxalt nog ett slags konfliktpartnerskap, alltså både ett erkännande av motstridiga intressen och en modell som uppvisar en förmåga att åstadkomma kompromisser. LO-juristen Claes-Mikael Jonsson beskriver den svenska och nordiska formen av kollektiv självreglering i sin uppsats i Vad krävs för att rädda demokratin? utgiven av Arena Idé på Premiss förlag.

Även DN:s tidigare liberala politiska chefredaktör Svante Nycander ställer sig i sin nya bok Liberaler i Asylkrisen kritisk till det borgerliga krypskyttet mot den svenska avtalsmodellen: »Facket fyller en uppgift som svenska företag lärt sig uppskatta. Det går att förhandla under fredsplikt, och parterna löser i det tysta alla sorters problem till gagn för tilliten mellan företag och anställda.«

Han menar att denna vardagliga lösning av lokala problem inte rapporteras – det är snarare tvister på nationell nivå som når mediernas spalter och uppmärksamhet. Nycanders försvar för starka fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer är glasklar.

I länder med svaga fackföreningar och utan kollektivavtal eller klara rättssystem har särskilda tribunaler upprättats för att lösa tvister. I Storbritannien anmäls över hundratusen tvister årligen till employment tribunals. Det blev så dyrt att möjligheten begränsades! Den här typen av juridifiering av arbetsmarknadsrelationerna är en återvändsgränd. Nycander konstaterar att »den svenska förhandlingstraditionen är smidigare och effektivare«.

Varför intar de borgerliga partierna då så konfrontativa positioner? Nycanders tes är att de har låtit sig påverkas av det nyliberala idékomplexet i Sverige, framför allt företrätt av tankesmedjan Timbros långvariga arbete för att sprida Friedrich Hayeks evangelium.

Nyliberaler är inte bara motståndare till en stark stat och en stor offentlig sektor. Utan också till kollektivavtalsmodellen som enligt de ideologiska dogmerna begränsar »marknadskrafterna”«på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv måste präglas av en enorm dubbelhet. Deras medlemmar bär den svenska modellen på arbetsmarknaden. Samtidigt skickar de pengar till en verksamhet som vill bryta ner den.