Barack Obamas beslut att börja dra ner antalet soldater i Afghanistan kom sent, men kan inte förvåna någon. Den stora politiska händelsen i USA är frånvaron av egentlig opposition. Republikanerna har varit kända som neokonservativ bombhöger. Men finanskapitalismens bankrutt 2008 har förändrat partiet. En yngre generation, med band till tepartyrörelsen och invalda i kongressen hösten 2010, har nu valt en helt annan väg.
Libyen har blivit en utlösande symbolfråga, eftersom de nya republikanerna helt enkelt vänt sig mot bombningarna. I förra veckan markerade Representanthuset, med republikansk majoritet, sitt missnöje med Libyenpolitiken. De flesta presidentkandidater som börjat kampanja inför primärvalen vill avbryta hela aktionen.
Kritiken i Libyenfrågan spiller över på Afghanistan. Nyligen sade Allen West, en av kongressens nya tepartystjärnor, att ”vi måste bort från krig som leder till ockupationer och nationsbyggande”. En isolationistisk högertradition har fått nytt genombrott. Kanske har den snabbt, och oväntat, blivit lika stark som den var på 1930-talet.
Hela den utrikespolitiska spelplanen har hamnat i gungning. John McCain verkar vara den enda republikanen som vågar kritisera de unga isolationisterna och försvara bombhögerns världsbild. Det republikanska etablissemanget vet inte hur de ska hantera situationen.
När republikanerna slits mellan två ytterståndpunkter kan Obama äntligen börja framstå som den pragmatiska och samlande gestalt han hela tiden försökt vara. Men det undanröjer inte osäkerheten. Vad vill USA egentligen i Afghanistan?
Även om trupperna nu minskar kommer det att finnas tiotusentals fler soldater vid nästa valdag än när Obama tillträdde. De utomrättsliga avrättningarna i Pakistan fortsätter. Samtidigt har USA under våren uppenbarligen försökt börja förhandla med talibaner, men utan egentligt gensvar. På landets initiativ beslutade FN:s säkerhetsråd nyligen att stryka talibanerna från den ”svarta lista” över terrorister som upprättades efter 11 september, för att på så vis förenkla en framtida integration av talibaner i det politiska systemet i Kabul.
Ambitionen är rätt. Återtåget har börjat. Men ingen vet hur det kommer se ut. I Afghanistan sprids oron bland människorättsaktivister, feminister och demokrater. Att förhandla med talibaner kan för europeiska radikaler framstå som självklart, men för kollegor i Kabul kan det vara liktydigt med kapitulation för förtryckets arméer. Protester har redan förekommit.
Kriget i Afghanistan har ställt frågan om vänsterns uppdrag på sin spets: hur motverkar man tyranni på 2010-talet? När den amerikanska högern nu verkar välja isolationism blir frågan kanske enklare att besvara.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
