Våga fråga om vem som slog

ledare Frågan som är så svår att ställa måste bli den mest självklara. Först då kan vi få stopp på våldet mot kvinnor.

Hon lämnar över brödpåsen med ett leende. Blond och fräsch i sin vita blus och förkläde. Det är sommar, fåglarna kvittrar, och allt är så fridfullt att jag nästan missar den blåtira som brer ut sig runt hennes vänstra öga.

Jag håller inne med frågan: »Vem har gjort det här?» och tänker att hennes jobbarkompisar, chefen, någon annan måste ta upp det synliga våldstecknet i hennes ansikte. Eller att hon själv fått nog nu. Men om inte?

Det är december och organisationen Kvinna till Kvinna varnar under en pressträff för »årets farligaste jultradition«, en helg som för så många kvinnor och barn är allt annat än mys och glädje.

Julen kommer varje år. Deras framtagna statistik visar hur månaderna med covid-19 har gjort kvinnors utsatthet ännu värre: 1 av 3 kvinnor utsätts för våld eller övergrepp någon gång under sin livstid. 243 miljoner kvinnor i världen har under ett enda år utsatts för våld av sin partner.

FN talar om en skuggpandemi med en 30-procentig ökning av våldet mot kvinnor och barn under perioden med isolering. Med hela 15 miljoner fler fall av genusbaserat våld på bara tre månader.

Och som Alexandra Pascalidou, en av Kvinna till Kvinnas goodwillambassadörer, påpekar är graden av utsatthet också en fråga om klass.

I Sverige ökade anmälningarna från kvinnor som misshandlats av en partner med 57 procent i september 2020 jämfört med samma månad förra året, enligt Brottsförebyggande rådet.

I var tredje kommun har familjevåldet ökat, enligt en kartläggning i DN som visar en spiral av ökad arbetslöshet, ofrivillig hemmatillvaro, mer sprit, bråk om pengar, barn som far illa, ökat antal orosanmälningar.

Ändå ser vi bara toppen på isberget. Trots alla siffror och oroande statistik försvinner de flesta slag och hot in i mörkertalet, utan att rapporteras alls. Alldeles för få av oss vågar fråga innan det är försent.

Tankarna går till den där tågresan från Göteborg.

Hon kommer gående i vagnen, snygg, i yngre medelåldern, fräscha kläder, en medelklasskvinna, vem som helst. Om det inte vore för det brutala blåsvarta märket på hennes bara överarm, som hon inte försöker dölja. Något i hennes blick signalerar både trots och förtvivlan. Hon passerar och jag ser henne inte igen.

När GP inte långt därefter skriver om en kvinna som mördats av sin exman efter utdraget våld i en nära relation tänker jag på henne på tåget. Blev hon en av de 15–20 kvinnor i Sverige som varje år blir offer för dödligt våld från en man som stått dem nära?

Vad kan vi alla göra för att rädda liv? Den uppfordrande frågan följer med under Unizons och Jämställdhetsmyndighetens heldagskonferens Dödsorsak Kvinna.

I Västra Götaland söker forskaren och läkaren Gunilla Krantz efter riskfaktorerna. Vad händer i processen från paret som bygger en relation fram till det dödliga våldet? Hur ser uppladdningen ut? Vad skiljer ut förövaren?

Fortfarande drar förundersökningar ut på tiden i åratal för att sedan läggas ner. Gängskjutningar tränger sig före.

Uppdraget är att förebygga genom att utbilda. Vaccinera mot en pandemi av våld. Pågående forskning visar att förövarna oftare är arbetslösa, får mer försörjningsstöd och har lägre utbildning än en kontrollgrupp med liknande omständigheter. Men framförallt ser hon en linje från svartsjuka, kontrollbehov, ökat alkoholintag, till kvinnans hot om separation, som ofta orsakar ett mycket skarpt läge.

»Hot om separation är den farligaste stunden i en kvinnas liv, särskilt när hon är utsatt för ett kontrollbeteende«, säger Gunilla Krantz.

»Om fler män blivit dömda hade fler kvinnor haft sin frihet«, säger Ulrika Rogland, tidigare kammaråklagare, numera advokat.

Många gånger har hon redogjort för de felbedömningar, misstag, beslut och ickebeslut som gjorde att en tvåbarnsmamma på väg från lekplatsen till sitt skyddade boende kunde mördas med två bajonetthugg av sin ex-sambo, inför ögonen på parets två, små flickor. Fast det snart gått tio år har inte mycket hänt.

Fortfarande drar förundersökningar ut på tiden i åratal för att sedan läggas ner. Gängskjutningar tränger sig före. Hotade kvinnor tvingas till medling med sin expartner i vårdnadstvister, det fattas skyddade boenden.

»Medan de lever gömda och livrädda kan männen fortsätta sitt liv», säger Ulrika Rogland.

Hon pekar på ett akut behov att ändra familjerätten. Jämställdhet kan inte vara argument för att tvinga kvinnor och barn att umgås med den som skadat dem.

»Rännilarna av våldsförebyggande arbete behöver lyftas till en veritabel flod«, säger jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lena Ag, som ändå är optimistisk.

För det går att ändra utvecklingen. Precis som vi genom ett samlat uppdrag och åtgärder som cykelhjälmar, simkunnighet, cykelbanor och bilbälten lyckades få ner antalet dödsolyckor bland barn kan vi stoppa det dödliga våldet mot kvinnor.

Även forskaren Gunilla Krantz ser med försiktig tillförsikt på framtiden. Hon ser frågorna som vårdens viktigaste förebyggande verktyg. Inte minst eftersom många förövare faktiskt sökt vård innan morden, men utan att någon koppling gjorts till risk för våldsamhet.

»För 20 år sedan när jag arbetade på vårdcentral fick jag höra: »Ställ inga frågor om våld om du inte vet exakt vad du ska göra med svaret. Det ser mycket bättre ut idag.«

Att alltid fråga om våld i alla vårdens nivåer måste bli normalt, »precis som vi i dag frågar om alkohol som vi tyckte var så pinsamt förr«, säger hon. För när kunskapen ökar går det att bromsa utvecklingen.

»Vi kan förmodligen inte stoppa det. Men göra oss betydligt mer beredda att reagera i tid.«

Själv tänker jag att nyårslöftet måste bli att inte låta bli att fråga nästa gång. Vare sig vi är kvinnor eller män, inom en profession eller medmänniskor.