Den amerikanska eftervalsdebatten är omväxlande underhållande, avskräckande och lärorik. Bill O’Reilly, konservativ chefsideolog, uppfyllde samtliga dessa kritiker när han skyllde valförlusten på att minoriteter som svarta, latinamerikaner och kvinnor vill ha ”stuff” av Obama. ”Stuff” är en omskrivning för saker som välfärd, sjukförsäkring, makten över sin egen kropp och utbildning utan kreationism.
Att O’Reilly kallar kvinnor – 53 procent av de röstande – för en minoritet illustrerar Republikanernas demografiska och intellektuella haveri. Men här finns en möjlig lärdom. Ett av de bästa talen på Demokraternas konvent handlade om lika lön för lika arbete. Talet hölls av kvinnan som fick ge namn åt den första lag som Obama signerade 29 januari 2009: The Lilly Ledbetter Fair Pay Act.
Demokraterna politiserade även en rad andra frågor som handlar om kvinnors diskriminering och fundamentala rättigheter. Allt ackompanjerat av Republikanernas fruktansvärda uttalanden om ”Guds vilja” och det ”biologiska skyddet” i samband med våldtäkt – samt Romneys talande blunder om sina ”pärmar med kvinnor”.
Att högermän som Aron Modig och Hans Bergström öppet stödjer Republikanerna med kampanjinsatser, sexsiffriga belopp och obegripliga debattartiklar är en kuriositet. Den viktiga kopplingen till svensk debatt är följande: Medan vi skrattar åt knäppa republikaner är läget på jämställdhetsfronten alltjämt stillastående och därmed katastrofalt här hemma. Det är hög tid att politisera jämställdhetsfrågorna ytterligare även här.
För en dryg vecka sedan, samma dag som Obamas moderna valmaskin levererade i vågmästarstaterna, publicerade SCB sin lathund om jämställdhet 2012. Läsningen är enormt nedslående.
Kvinnor tog ännu 2011 ut hela 76 procent av föräldrapenningdagarna. Under de senaste 20 åren har kvinnor minskat sitt obetalda arbete med en dryg timme per vardagsdygn. Männen har, under samma period, ökat sitt obetalda arbete med futtiga åtta minuter. Trots att kvinnor har högre utbildning än män är hemmets spegelbild på arbetsmarknaden alltjämt bekant: Kvinnor har lägre lön, jobbar oftare deltid, och i de börsnoterade bolagen är endast fyra procent av styrelseordförandena kvinnor.
Dessvärre trampar vi inte bara vatten. Under de borgerliga åren har den totala inkomstskillnaden mellan kvinnor och män ökat med 40 procent och uppgår i dag till 62 000 kronor.
För röda och gröna partier borde slutsatsen vara enkel. Politisera jämställdhetsfrågan, året runt och inte bara kring 8 mars och 1 maj. Driv tydliga reformkrav, som individualiserad föräldraförsäkring. Dammsug policyförslag hos kloka fackförbund och skriv motioner i riksdagen som skulle göra arbetsmarknaden mer jämställd. Skapa oväsen om jämställdhetsminister Sabuni duckar.
Och visst är det bra att många kommer till Sverige för att studera vårt jämställdhetsarbete. Men vem sammanställer goda reformer som har genomförts i andra länder?
Lönegapet minskade med 0,2 procentenheter i fjol. Med det tempot upphör lönediskrimineringen lagom till att min nyfödda dotter fyller 70 år. Dags att öka takten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
