ledare När barn i Sverige kan vara både andra och tredje generationens invandrare utan att kunna tala svenska är det lika begränsande som en fotboja för deras framtid.
Barn i Sverige som nästan aldrig kommer i kontakt med svenska språket löper stor risk att hamna i underläge från början. Denna språkfattigdom, så utbredd i segregerade områden, är knappast okänd, men verkar ändå inte ha nått in på djupet hos makthavare och planerare.
Hur kan det annars vara möjligt att en 12-årig pojke, född i Sverige, kan passera både förskola och grundskola utan att lära sig svenska eller att läsa?
Hur kan det få finnas skolor där tre fjärdedelar inte klarar kunskapsmålen och hälften inte kan fler ord än en 3 – 4-åring?
Hur kan vi okeja ett system där en nyanställd rektor (den sjunde på 24 månader) i en skola på »fel sida om järnvägen« kan få höra att 80 procent av barnen inte läser åldersadekvat och att det finns flera analfabeter i varje klass? Samtidigt som det fria skolvalet ser till att på andra sidan järnvägen fungerar allt så mycket bättre, eftersom Sveriges världsunika liberala modell helt saknar regler för social blandning.
Om barnen som inte talar svenska och vad som händer när segregationen ökar och språkkunskaperna sjunker handlar fyra avsnitt i Vetandets Värld i Sveriges Radio, där dessa exempel hämtats.
Svårigheter för barn med migrationsbakgrund att lära sig landets språk finns i hela Europa, men här är problemen större. Det gäller även barn som är andra och ibland tredje generationen i Sverige. Ett växande antal elever kan varken sitt modersmål eller svenska tillräckligt bra. Deras språkutveckling stannar på en låg nivå, mycket för att de inte träffar några barn med svenska som modersmål.
Som skolminister Anna Ekström (S) konstaterar: Språket får barnen på rasterna, kommer det inte där får de inte tillräckliga kunskaper. Ingen förälder som skickar sina barn på språkkurser utomlands skulle uppskatta att de kom hem och bara pratat med sina svenska kompisar hela tiden. Vi vet att det inte funkar.
Men i Sverige behöver barnen inte gå i en gemensam skola och lära sig svenska. Den likvärdiga skolan och idén om ett jämlikt medborgarskap söndras både inifrån och utifrån.
Två lärare med många års erfarenhet av mångkulturella förskolor och skolor talar om sin oro:
»Det blir lägre och lägre nivå för varje år. När de kan så lite kommer jag inte åt hur de tänker.«
»En del barn har så låg språknivå att det är som om de är nyanlända fast de är födda här.«
Båda vill vara anonyma, eftersom frågan om elevers språkkunskaper är känslig, För även i förskolan kan andra språk än svenska dominera och de vill inte bli anklagade för att vara främlingsfientliga.
Här finns en konflikt som kan vara ohjälpsam för alla.
Polly Björk-Willén, biträdande professor i pedagogiskt arbete och Tunde Puskas, lektor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet menar att flerspråkighetsperspektivet blivit ett hinder istället för ett stöd. Att tala med förskolepersonal om vikten av svenska är nödvändigt, framhåller de, och efterlyser tydligare skrivningar i Förskolans läroplan om att huvuduppgiften är att alla barn ska lära sig svenska, annars riskerar barn med ett annat modersmål att inte klara skolan.
Hur många barn i Sverige som behöver denna hjälp är dock okänt, enligt redaktionen för Vetandets värld. Varken Skolverket eller Skolinspektionen eller någon annan instans verkar ha undersökt saken, vilket verkligen förvånar.
Med tanke på att regeringen nu ska utreda hur en språkförskola ska kunna ge »fler barn en bättre språkutveckling i svenska« är det hög tid att ta fram ett tillförlitligt underlag för hur stora de verkliga behoven är. Egenrapportering från skolorna själva kan riskera att snedvrida resultaten.
«Vi måste börja prata om friskolornas glädjebetyg – vi bygger in ett systematiskt skolmisslyckande som inte syns i statistiken«, skriver rektor Linnea Lindquist, som nyligen anmälde Vetenskapsskolan i Göteborg till Skolinspektionen för »orimliga betyg«. Eftersom elevernas bakgrund är snarlik den kommunala grannskolan, där 26 procent har godkända betyg, anser hon att »det inte finns en chans i världen» att 91,7 procent av eleverna får godkänt i 9:an.
Men i Sverige behöver barnen inte gå i en gemensam skola och lära sig svenska. Den likvärdiga skolan och idén om ett jämlikt medborgarskap söndras både inifrån och utifrån.
Det är märkligt att Liberalerna som var med och införde den inte skäms för hur de övergett sitt bildningsarv.
Att en rad kommuner, däribland Halmstad, samtidigt aviserar miljonbesparingar på förskolan gör det ännu svårare för barnen som inte pratar svenska. Det är bra att Kommunal tar strid emot en nedskärning som blir mycket kostsam i längden.
Den rektor som nämns här ovanför lyckades vända utvecklingen. Men det räcker inte med enstaka projekt och satsningar.
Det är dags för ansvariga att sluta ducka för konflikterna om svenskan. Ta reda på hur det ser ut och ge skolan ett tydligare uppdrag! Vad gör Skolverket, Skolinspektionen och SKL? Hur skaffar sig Finansdepartementet information om den framtida arbetskraftens kunskaper?
Ett samhälle där språket stänger ute och sorterar bygger murar mellan människor. Och för de barn som drabbas är det lika begränsande som en fotboja.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
