Vägen i mitten en återvändsgränd

kolumnen Liberalernas ledning har bestämt sig för att lämna januariavtalet. Efter valet 2022 kan Stefan Löfven då bara fortsätta regera om han får ihop ett samarbete med såväl Vänsterpartiet som Centerpartiet, skriver Jonas Sjöstedt.

Minns ni när Socialdemokraterna lade ut en bild på Stefan Löfven med korslagda armar med texten ”Vi står i mitten av svensk politik”?

Året var 2017 och januariavtalet var ännu inte påtänkt. Alla socialdemokrater var inte lika glada över bilden. Många insåg att det som kallas mitten i svensk politik ligger en bra bit till höger. Liberalerna har den skattepolitik som snabbast ökar den ekonomiska ojämlikheteten. Centerpartiet är riksdagens hårdaste motståndare till anställningstrygghet och de som mest okritisk hejar på privata vinstuttag i välfärden. Jag hörde socialdemokrater muttra om att mitten är den plats dit socialdemokratiska partier går för att dö.

Med januariavtalet fick Stefan Löfven den politiska konstellation som han länge strävat efter. För oss vänsterpartister var det uppenbart. Löfven trivdes aldrig med samarbetet med Vänsterpartiet, även om han gärna försökte ta åt sig äran av de konkreta reformer för jämlikhet som Vänsterpartiet förhandlade fram.

Löfvens långsiktiga projekt har alltid varit att samarbeta med ”mitten” och ha goda kontakter med svenska storföretag och deras ägare. Det var en del av förklaringen till att han inte ville fram lägga förslag om att ta bort vinstjakten i välfärden. Förslagen förde honom på direkt konfrontationskurs med familjen Wallenberg och andra vinstjägare i välfärden. Det skapade dessutom en konflikt med de partier han egentligen ville samarbeta med. Det var därför socialdemokraterna gjorde så hårt motstånd mot att höja skatten för Sveriges kapitalägare och miljardärer. Det passar inte in i Löfvens projekt. Det enda som kan få Löfven att bedriva vänsterpolitik är inflytande från Vänsterpartiet.

Med januariavtalet nådde Löfven ett strategiskt mål även om många socialdemokrater helst inte vill tänka på hur partiet angriper anställningstryggheten, vill införa marknadshyror och låter privatiseringar rulla på i välfärden. För Löfven var det ingen eftergift att försöka utestänga Vänsterpartiet från inflytande.

Nu har Liberalerna bestämt sig för att lämna januariavtalet i samband med valet 2022. Med nuvarande opinionsläge blir det allt mer uppenbart att ett januariavtal 2.0 inte är möjligt. Mandaten räcker inte. Löfvens väg i mitten är på väg att bli en återvändsgränd.

Den som inte vill ge SD makt har ingen anledning att rösta på Liberalerna.

För Liberalerna ser det besvärligt ut. Sabunis besked innebär att en röst på hennes parti blir en röst på att ge direkt makt till Sverigedemokraterna. Partiet är fortsatt djupt splittrat och lär förbli så över valet. Den som inte vill ge SD makt har ingen anledning att rösta på Liberalerna. Men även den som vill se ett blåbrunt styre lär tveka inför det splittrade partiet som ständigt sänder ut dubbla budskap. Liberalerna förtjänar att åka ur riksdagen 2022.

Självklart är Jimmie Åkesson nöjd. Liberalerna legitimerar hans parti utan att de har behövt vika en tum från sin rasism. Det är extra välkommet för SD i en tid då partiet har problem och backar i opinionen. I Norge och Danmark har SDs motsvarigheter säckat ihop helt i opinionsmätningarna. Extremhögern framstår inte som särskilt oövervinnerlig längre. I det läget gör Liberalerna SD till en möjlig samarbetspartner.

Frågan är vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet drar för slutsats. Löfven brände effektivt broarna till Vänsterpartiet efter valet 2018. Men efter valet 2022 lär det bara vara möjligt att fortsätta regera om han får ihop ett samarbete med både Vänsterpartiet och Centerpartiet. Miljöpartiet verkar ha insett det, i somras öppnade Per Bolund för att regera med Vänsterpartiet efter valet 2022. Då skulle Miljöpartiet få en allierad i flera sakfrågor, inte minst för att få igång ekonomin genom en grön omställning efter krisen.

Från Socialdemokraterna hörs inget liknande. Det gör dem till särlingar i Norden. Socialdemokraterna i Finland regerar med Vänsterförbundet. Även i Norge, Danmark och Island har socialdemokrater regerat med vänstern. Men i Sverige har Stefan Löfven lovat högerpartier att inte samarbeta vänsterut.

Strategin är politiskt svårbegriplig, den vrider politiken ännu längre åt höger när regeringen bara får samarbeta med högerpartier. Det fungerar dessutom uselt. Häromveckan blev januaripartierna överkörda igen av Vänsterpartiet i samarbete med M och KD som kommer att driva igenom ett ambitiöst program för att rusta upp äldreomsorgen. Det är direkt pinsamt för Socialdemokraterna.

Det är inte första gången januaripartierna får sin statsbudget friserad. Till det kommer nederlag om LSS, Arbetsförmedlingen, arbetskraftsinvandringen och att Vänsterpartiet gjorde det omöjligt att lagstifta om Toijerutredningens förslag om LAS. Men socialdemokraterna fortsätter låtsas att Januariavtalet fungerar som om det hade en majoritet bakom sig i riksdagen. Socialdemokraterna skäller på Vänsterpartiet för att det genomför en politik som socialdemokrater vill se. Samtidigt vägrar regeringen förhandla med Vänsterpartiet. Det börjar bli lite parodiskt.

Situationen är onaturlig och dålig. På några års sikt kommer Socialdemokraterna att behöva samarbeta med Vänsterpartiet för att kunna bilda regering, och självklart kommer Vänsterpartiet att behöva samarbeta med Socialdemokraterna för att få ett långsiktigt inflytande i svensk politik. Tillfälliga uppgörelser med högerpartier, hur bra de än må vara i sak, kan aldrig ersätta det för Vänsterpartiet. Svensk fackföreningsrörelse skulle dessutom ha mycket att vinna på ett nytt samarbete mellan S och V.

Förtroendet för Stefan Löfven och Socialdemokraterna är av naturliga skäl mycket lågt i Vänsterpartiet. Inför valet kommer Socialdemokraterna att angripa vinstjakten i välfärden, tala om trygga jobb och jämlikhet. Men varför skulle vi tro på dem? Vi vet, av erfarenhet, att dagen efter valet kan partiet skriva på ett avtal om att göra precis tvärtom och dessutom försöka utestänga vänstern från inflytande. Men det går att ändra på den bilden, genom att öppna dörren för Vänsterpartiet.

Det rimliga är att göra upp redan före valet med både Centerpartiet och Vänsterpartiet om energipolitiken och nya stambanor för järnvägen.

Jag förstår att det tar emot för Stefan Löfven att inse att hans mittenstrategi är på väg att bryta ihop. Liberalerna lämnar. Centerpartiet vacklar. Miljöpartiet kan tänka sig att regera med Vänsterpartiet. Det blir allt mer ensamt i mitten. Det vore oklokt att bara skjuta avgörandet framför sig, som så många gånger förut. Det går att agera och ta initiativet.

För att bygga upp ett trovärdigt rödgrönt alternativ inför valet 2022 behöver brända broar byggas upp och förlorat förtroende återvinnas. Det rimliga är att Socialdemokraterna redan nu klargör att försöken att utestänga Vänsterpartiet från inflytande var ett misstag som de inte kommer att göra om.

Det skulle kunna öppna för bättre kontakter och mer samarbete. Inget hindrar Socialdemokraterna att göra upp med Vänsterpartiet på områden som inte täcks av januariavtalet. Den möjligheten har S och V knappt använt under mandatperioden. Men det nya läget talar för att gå längre än så. Det vore betydligt bättre för regeringen att sätta sig ned med Vänsterpartiet och förhandla om Arbetsförmedlingen, äldreomsorgen och arbetskraftsinvandringen än att bli överkörda igen i riksdagen. Det rimliga är att göra upp redan före valet med både Centerpartiet och Vänsterpartiet om energipolitiken och nya stambanor för järnvägen. Det är avgörande för den gröna omstarten, men skulle även innebära att samarbete mellan partierna avdramatiseras.

Det kräver att Löfven inser att han står i en återvändsgränd och att det är dags att vända om. Det kräver också att Vänsterpartiet förbereder sig och tar på sig den nyckelroll partiet kan få efter valet 2022 om det ska kunna skapas ett stabilt alternativ till de blåbruna.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.