gästkrönika Vi har antagligen för många skolor i landet. Men det är svårt för lokalpolitiker att ta rätt beslut, menar Jim Svensk Larm.
Runt om i Sverige pågår diskussioner om skolstrukturer. Var ska skolan ligga? Hur många elever behöver en skola ha för att klara sin ekonomi? Hur många mil får skolskjutsen vara? Skolan engagerar många: Barnen, föräldrar till barnen, pensionärer i området.
Engagemang är oerhört viktigt. Utvecklingen av samhället ska engagera. Det är när vi verkligen vrider och vänder på alternativen som vi hittar det förslag som är bäst. Men även då kommer det finnas de som inte tycker om beslutet. I många debatter om skolstrukturer runt om i landet lyfts främst de ekonomiska argumenten. Väldigt få ställer den viktigaste frågan, hur ska vi öka kvaliteten för våra barn och elever?
I min egen kommun Hudiksvall har detta varit på tapeten en längre tid. Flera konsulter har pekat på samma sak: Skolorna är för många. De behöver slås ihop. Vi kan öka kvaliteten i skolan genom att göra om skolstrukturen. Lärarbehörigheten kommer då gå upp och sjukskrivningarna kommer gå ner. Elevhälsan blir dessutom mer närvarande. Professionen delar konsulternas slutsatser. Men frågan är infekterad. Den berör så mycket mer än skolans kvalitet.
Inför valet 2018 tillsattes en arbetsgrupp i kommunen där alla partier i fullmäktige ingick. Förhoppningen var att hitta ett förslag som en bred majoritet av partierna ställde sig bakom. Det fanns en insikt att något behövde göras. Vi ville öka kvaliteten i skolan. Samtidigt var frågan om skolans utveckling för viktig för att göra partipolitik av. I alla fall kändes det så fram till valet.
Ett år efter valet upplöstes dock gruppen. Det fanns ingen vilja att enas kring ett gemensamt förslag. Det enda alla kunde enas om var att skicka frågan tillbaka till ansvarig nämnd. Samtliga partier ställde sig bakom det. Där ligger frågan idag. Hur nämnden går vidare är inte klart. Partierna har olika syn på hur vi når en likvärdig och jämlik skola. En del partier vägrar diskutera sammanslagning av några skolor. Rädslan att förlora en levande landsbygd eller att en stor skola är otrygg är huvudsakliga argument. Medan andra vill fortsätta diskutera. Möjligheten att hitta en bred majoritet ser ut vara borta. Och det är inte heller unikt för Hudiksvall.
För det är svårt, nästan omöjligt, att hitta kommuner där majoritet och opposition gemensamt går fram med att slå ihop skolor. Detta trots att samtliga partier har ett ansvar. Oavsett om de sitter i majoritet eller opposition. Alla är folkvalda och behöver tillsammans arbeta för utvecklingen. Och inget parti verkar vara bättre än något annat i dessa frågor. Det finns exempelvis kommuner där Centerpartiet har styrande poster som slår ihop skolor och det finns kommuner där Socialdemokraterna gör samma. Men det som är gemensamt för alla kommuner är att det inte hittas en bred majoritet. Och skolan står inför så stora utmaningar att en bred majoritet skulle behövas.
Lärarbristen gör att elever kanske bara möter behöriga lärare på några få lektioner. 45 000 lärare och förskollärare ser ut att saknas år 2033. Det är en fördubbling mot antalet som saknades i höstas. Det är siffror som vi på allvar behöver ta in. I en nationell undersökning som Lärarförbundet beställde förra året svarade 95 procent av föräldrarna att det är viktigt att en behörig lärare undervisar deras barn.
Tyvärr verkar vi inte lyckas möta dessa siffror genom utbildning. Idag beräknas 9 600 lärare och förskollärare att årligen utbildas fram till 2033. Men det behövs 12 600 för att möta behoven. Självklart ska vi alla arbeta för att göra läraryrket mer attraktivt och få fler att studera till lärare och förskollärare. Men vi behöver kolla på fler saker.
I min roll som fritidspolitiker är det en svår balans. Vetskapen om att vad vi än gör så kommer det skapa irritation.
Hur ska vi få en likvärdig skola om vi får lägre andel behöriga lärare i skolan? Det finns inte ett svar som fungerar överallt. Det kommer förmodligen kräva tuffa beslut av politiska företrädare runt om i hela landet. Men för att ge alla barn och elever en bra utbildning är det beslut som måste tas.
Ingen politiker, oavsett parti, engagerar sig för att göra saker de tror är dåliga. Och det är en utmaning att ta ansvar i svåra frågor. Det kan verka lätt som förtroendevald att alltid säga nej till förändring. Men den som säger nej till något säger indirekt ja till något annat.
I min roll som fritidspolitiker är det en svår balans. Vetskapen om att vad vi än gör så kommer det skapa irritation. Bristen på beslut blir ibland det som är sämst. Och som skapar oro för alla. Elever, vårdnadshavare, personal och invånare. Men som folkvalda behöver vi ta ansvar. De som gett oss förtroendet förväntar det. Vi behöver ha svaret på hur vi vill öka kvaliteten på utbildningen, hur vi ska få en likvärdig och jämlik skola, hur vi ska nå målet. Målet där alla barn och elever, oavsett var de bor, har rättigheten att möta behöriga lärare.
Men om frågan bara handlar om tillgång på behöriga lärare eller inte så vore det enkelt. För som jag inledde så är frågan om skolan så mycket mer. Hur långt är det rimligt att åka skolskjuts för att möta en behörig lärare? När kan den digitala utvecklingen med fjärrundervisning vara ett alternativ? Hur ska vi ha en trygg skola? En byggnad blir inte en skola bara för att vi sätter en skylt med ordet skola på den. Det är personalen som tillsammans med eleverna fyller byggnaden med innehåll. Och är innehållet rätt då blir det en skola.
Alla barn och elever förtjänar en bra skola. Oavsett vart du bor ska du ha samma förutsättningar att lyckas i livet. Till syvende och sist behöver vi ställa oss frågan vad vi är villiga att göra för nå en likvärdig skola?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
