Baksmällan från den tidigare okritiska dyrkan av globaliseringen är här. Men kan vi minska de ekonomiska klyftorna utan att rucka på principen om den fria rörligheten?
Det årliga World Economic Forum i Davos är en märklig mix. Här möts de politiska och ekonomiska eliterna i världen för att äta snittar med löjrom och diskutera världssvälten eller flyger in med privatjet för att plädera för hårdare klimatkrav.
Davos-människan, så har man kallat den vanligaste deltagaren, har oberoende av var man hör hemma varit en en varm anhängare av ekonomisk liberalisering och globalisering.
Denna klubbkänsla eller grupptänkande är förstås förklaringen till att människorna i Davos misslyckats med att förutsäga dagens starka anti-etablissemangsstämningar, ja rentav i många fall medverkat till att underblåsa dem. Förra året i Davos var det till och med en känd historiker som hävdade att Donald Trump aldrig ens skulle kunna bli sitt partis kandidat till presidentposten.
Efter 46 säsonger har det emellertid blivit oreda i klubben i Davos. Detta sedan USA med valet av Trump och Storbritannien med sitt Brexit abdikerat från sina roller som förkämpar för ekonomisk globalisering. Och EU som också varit pådrivande för liberalisering befinner sig, för att citera kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, i »en existentiell kris«.
Kvar finns Kina. Men det är en klen röst att presidenten Xi Jingping, ledare för världens största kommunistparti och för en grym diktatur, i ett tal i Davos i tisdags hyllade globaliseringen och varnade för protektionism.
För det var ju bara realpolitik. Kina har haft väldig nytta av globaliseringen och Xi Jingping ville förstås uppträda som en antites till Trump.
Baksmällan från den tidigare okritiska dyrkan av globaliseringen var annars årets Davos-mötes tydligaste kännetecken.
USA:s avgående vicepresident Joe Biden hävdade att den liberala världsordningen »riskerar kollaps« och föreslog progressiva skatter så att de 1 % rikaste medverkar till en utjämning.
World Economic Forums grundare tysken Klaus Schwab efterlyste »solidaritet« mellan systemets vinnare och dess förlorare. »Kapitalismen har svikit oss« hävdade Adrian Monck, som ingår i forumets exekutivkommitté.
Rawan Al-Butairi från ett saudiskt oljebolag menar i en uppsats inför mötet att globaliseringen, liksom kapitalismen, måste styras för att bli »mer inkluderande«. Också svenskarna i Davos, som statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson, var ekon av samma budskap, att frihandel behövs, men inte med dagens ökande klyftor.
Men kan man både äta kakan och ha den kvar? Somliga menar att den liberala globaliseringen rentav förutsätter växande ekonomiska klyftor. Grundprincipen om den fria rörligheten gör ju att de rikaste kan smita från skatten, att lågavlönad produktion slår ut högavlönad och att folkvalda blir mjuka om de globala företagen ställer ultimativa krav.
Kan man verkligen få till rejält minskade klyftor, utan att samtidigt rucka på globaliseringens princip om den fria rörligheten?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
