kolumnen Bristen på utbildad arbetskraft kan innebära en inflyttning på 100 000 personer till Västerbotten och Norrbotten. Men investeringsvågen i norr borde också väcka eftertanke och frågor, skriver Jonas Sjöstedt.
Jag sitter på tåget mellan Umeå och Haparanda. Norra stambanan slingrar sig mellan sjöar och bergknallar, vi passerar skogar och älvar. Då och då får vi vänta in tågmöten med godståg, banan är enkelspårig. Vi stannar i Bastuträsk, Jörn och Älvsbyn. Längs kusten där de flesta bor går ingen järnväg, till Skellefteå och Piteå kan man inte ta tåget. Stambanan byggdes på 1800-talet och var då ett sätt att befolka norra Sverige och exploatera de enorma rikedomarna i norr. Idag är den också en påminnelse om nya investeringar som behöver göras.
Ingen annan landsända är lika eftersatt som norra Sverige när det gäller modern järnväg. Men det är här som enorma investeringar kommer att ske de kommande åren. Antalet miljarder som ska investeras är hisnande. De möjliga positiva klimateffekterna är enorma. I Skellefteå har boomen redan börjat, den nya batterifabriken kommer att anställa tusentals och nya bostadsområden planeras. SSAB i Luleå har kommit långt i att ta fram stål utan kol med Hybritprojektet. Även i Boden planeras en stor ny stålindustri som vill bryta ståltillverkningens fossilberoende. LKAB gör enorma investeringar i Malmfälten, inte bara i ny gruvbrytning, förädlingen ska öka utan att använda fossila bränslen.
Nya enorma vindkraftsparker byggs ut och vätgas kommer att användas som mellansteg och energilagring i flera av de största projekten. Övre Norrland som idag skickar mycket el söderut kommer snart att behöva hela dagens elproduktion, och mer därtill, till egna behov. Utvecklingen kräver ytterligare en kraftig utbyggnad av vindkraften i norr. I södra Sverige kanske folk tänkte att vindkraften kunde ligga i norr så att elen skulle skickas söderut, istället ser det ut som att tillgången till ren förnybar el flyttar de nya jobben norrut.
Även den vanliga industrin går bra, i min hemstad Umeå nyanställer Volvo hundratals när produktionen slår rekord, Komatsu forest bygger en ny fabrik för produktionen av skogsmaskiner och SCA installerar en ny pappersmaskin och ökar produktionen i Obbola. Till detta kommer planer på nya och återöppnade gruvor i norra Sverige. Bristen på utbildad arbetskraft är redan ett faktum och prognoser pekar på att det kan behövas en inflyttning på 100 000 personer till Västerbotten och Norrbotten.
Det är inte alltid som kommunalråd, industrin och miljörörelsen jublar samtidigt, men i norra Sverige sker det nu inför flera av de stora investeringar som sker. Det är inte utan anledning, flera av investeringarna leder både till nya arbetstillfällen och minskade utsläpp. Men investeringsvågen borde också väcka eftertanke och frågor. Hur ser vi till att det också byggs socialt och miljömässigt hållbara samhällen där folk bor kvar? Hur använder vi den förnybara energin på bästa sätt? Hur får vi en större del av de enorma rikedomar som skapas att stanna i norr där de skapats?
Faktum är att Sverige knappt tar betalt för naturresurserna.
”I Norrland hava vi ett Indien inom våra gränser – bara vi rätt förstå att utnyttja det” sa rikskanslern Axel Oxenstierna på 1600-talet. Norrlands rikedomar av skog, vattenkraft och malm har spelat en avgörande roll för att bygga upp det moderna Sverige. Men attityden har ofta haft spår av Oxenstiernas kolonialism, vinsterna har inte sällan hamnat hos andra längre söderut.
Många kommuner i norra Sverige har haft problem med utflyttning och dålig ekonomi, det har gjort att viljan att tacka ja till kontroversiella investeringar ibland har varit okritiskt stor. Nu handlar det snarare om att satsa på rätt investeringar och se till att hela samhället stärks. Tydligast är det kanske i gruvnäringen. Gruvor kan skapa välstånd och utveckling, men de kan också innebära kortsiktig exploatering och stora miljöproblem. Vissa gruvbolag är långsiktiga, andra är lycksökare. Vissa mineraler är nödvändiga för batterier och klimatomställningen. Då är det svårare att kräva att de ska brytas någon annanstans. Lösningen är att ställa högre krav på gruvbolagen och bättre skydda värdefulla naturområden, miljön och rennäring.
Nyindustrialiseringen i norr har sin bas i tillgången på billig el från vind- och vattenkraft. När den används för att ersätta fossila bränslen i stål och gruvindustrin blir klimatnyttan stor. Med batteritillverkningen för bilar tas viktiga steg i klimatomvandlingen. Andra investeringar är mer tveksamma. I norra Sverige läggs stora energislukande serverhallar från de globala techjättarna. De får en särskild sänkt energiskatt trots att det handlar om enormt rika företag som ofta undviker att betala skatt. Serverhallarna ger få arbetstillfällen jämfört med andra investeringar. Är det verkligen denna typ av investeringar som behöver samhällets stöd?
Vindkraftsparkerna är idag enorma projekt och miljardinvesteringar. Bakom flera av de största projekten står utländska kapitalintressen som ser möjligheten till god avkastning. Statliga Vattenfall skulle kunna vara mer offensivt i att satsa på svensk vindkraft både på land och till havs. Vinsterna från våra naturresurser kan på så vis stanna i landet.
Faktum är att Sverige knappt tar betalt för naturresurserna. Vi har en av världens lägsta mineralavgifter, den skulle kunna höjas och gå till de regioner där gruvorna finns, så att de kan locka till sig fler invånare med bättre skolor, kultur och bostäder. För vindkraften betalar en del företag en frivillig bygdepeng, den borde lagstadgas så att en del av rikedomen som skapas alltid går tillbaka till lokalsamhället. Detsamma gäller vattenkraften, en sådant system finns redan i Norge.
Många kommuner som är rika på naturresurser är i sig fattiga och har hög kommunalskatt. Om de skulle få en stadig ström av intäkter från de värden som skapas av mineraler, vind- och vattenkraft så skulle de ha råd att bygga ut samhällsservice och få fler invånare och färre långpendlare. Det räcker inte med att ha lönsamma företag, vi måste bygga livskraftiga samhällen.
Redan idag har många mindre kommuner i norr svårt att rekrytera lärare, läkare och poliser.
Konkurrensen om arbetskraften är redan hård. När jag gick ut gymnasiet i Luleå på 80-talet var det kö på Arbetsförmedlingen för att få bidrag för att flytta söderut. Nu vill flera partier införa flyttbidrag för att fler ska flytta till de nya jobben i norr. Det kan vara en bra idé. Men det kommer att behövas mer än så, inte minst i form av yrkesutbildningar, för att arbetskraften ska räcka till.
Redan idag har många mindre kommuner i norr svårt att rekrytera lärare, läkare och poliser. Nu ökar konkurrensen om de utbildade och kommunerna har ofta svårt att matcha företagens löner. Ett system med möjlighet till avskrivna studielån, liksom i norra Norge, skulle kunna få fler utbildade att flytta och bosätta sig i de berörda kommunerna.
Invånare i glesbygdskommuner med stora avstånd betalar mer kommunalskatt för sämre service. Då blir det svårt att få inflyttare. Flera förslag har tagits fram för att rätta till denna orättvisa, bland annat av Kommuninvest. Det är stor skillnad i ekonomisk styrka mellan våra kommuner. När jobben kommer måste mindre kommuner kunna och våga satsa för att kunna växa. Investeringarna i norr ger enorma möjligheter att utveckla landsändan. Men det kommer att kräva planering och investeringar för att också leda till socialt och ekologiskt hållbara samhällen.
Mitt tåg närmar sig Boden. Vi står still på ett mötesspår medan stålpendeln från SSAB i Luleå passerar oss på sin väg söderut. Det är bara någon månad sedan den nya persontrafiken till Haparanda invigdes. Nu är det åter möjligt att åka tåg till Tornedalen och Finland. Pålitliga snabba kommunikationer gynnar hela samhället när gods och persontransporter förs över till järnväg. Fler kan pendla till de nya jobben. Men det verkar som om regeringen inte inser de stora behoven.
Bygget av Norrbotniabanan, en modern kustjärnväg mellan Umeå och Luleå, drar ut på tiden. Med maximal byggtakt kunde den vara klar strax efter 2030, det skulle betyda enormt mycket. Men så länge regeringen inte vågar låna till nya järnvägar fördröjs nödvändiga klimatinvesteringar över hela landet. Gruvan i Kaunisvaara och andra framtida gruvor runt Pajala behöver en järnväg, idag fraktas enorma mängder malm på lastbil. Malmbanan behöver dubbelspår och inlandsbanan behöver rustas upp. De nya gröna industrierna behöver gröna transporter.
Med bättre kommunikationer, utbyggd välfärd och mer utbildning kan investeringsvågen i norr utveckla en hel landsända. Framtiden för norra Sverige ser ljus ut, men det kräver att vi bygger hållbara goda samhällen, inte bara jublar åt nya industriinvesteringar.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
