I dag inleds presidentvalet i Egypten. Många unga egyptier känner säkert besvikelse över revolutionens övergång till ny normalitet – men segern är ändå enorm.
Från de stora städerna kommer rapporter om politisk feber. Miljoner egyptier samlades hemma och på caféer för att se den fyra timmar (!) långa tevedebatten mellan de som verkar blivit huvudkandidater: Det gamla etablissemangets Amr Mousa och den liberala islamisten Abd al-Munim Abu al-Futuh. Där finns fler, och helt säkert även mer hoppingivande, kandidater. Men de båda representerar ändå det som utkristalliserats som landets starka poler. Valet mellan dem borde vara enkelt.
Amr Mousa har alltid företrätt det gamla korrupta och förljugna systemet, det som drog ner rullgardinen framför varenda medborgare. Egypten behöver inte stabilitet, men en förändring där gamla maktbastioner fälls och kritiken mot orättvisor intensifieras.
Man får inte underskatta hur starka system de arabiska diktaturerna utvecklat. Månaderna mellan revolutionen och valen har avslöjat militärens politiska ambitioner: Dämpade i offentlighetens sken, men starka i kulissernas dunkel.
Deras ekonomiska makt är också oerhörd. De kontrollerar allt från konservfabriker till utveckling av nya energislag. Man har länge talat om Military Inc. Ingen vet hur stor del av ekonomin de kontrollerar, spekulationerna pendlar mellan fem och 40 procent.
Valet har därför en machiavellisk dimension. Det är lockande att välja stark maktposition i utbyte mot fortsatt militär expansion inne i samhällets institutioner.
Med olika islamistiska schatteringar i spetsen finns mycket att oroa sig för. Andelen kvinnor i det nyvalda parlamentet är till och med lägre än den bland professorer på svenska universitet. Eftersom islamister i grunden är konservativa brukar de instinktivt ogilla fria fackföreningar, rättighetspolitik och stormiga civilsamhällen.
Men man ska inte glömma att under maktspelets yta finns revolutionens erfarenheter kvar. Människor glömmer inte. Från Tahrirtorget har den så kallade ”horisontalismen” spridit sig och inspirerat liknande proteströrelser i andra städer: New York, London, Madrid. Men kanske mest framgångsrikt i lilla Madison, Wisconsin, där den tvingat ut den republikanska guvernören i oväntat nyval om två veckor – med symbolpolitisk tyngd för hela USA, även om opinionsundersökningar antyder att han överlever utmaningen.
På Tahrirtorget trängde människomyllret in på politikens stora arena. Alla egyptier vet att det kan hända igen. Det blev den arabiska politikens nya horisontalism, och den fick globalpolitiska efterverkningar. Det finns anledning att trots många bakslag känna starkt hopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
