Söndagskrönika På onsdag håller Sydafrika sitt sjätte val efter demokratins införande. Fortfarande lever miljoner svarta i kåkstäder och livet präglas av arbetslöshet och fattigdom. Men valet handlar mer om makten inom ANC än i landet, skriver Tommy Svensson.
”Det var omöjligt, tills det hände.” Det var Nelson Mandelas ord när Sydafrika för 25 år sedan höll sitt första demokratiska val.
Det blev en stor seger för den före detta befrielserörelsen ANC och Mandela blev president och landsfader. Den förhatliga apartheidpolitiken kunde förpassas till historiens skräphög.
Valdagen den 27 april 1994 berörde en hel värld. Jag var på plats för Aftonbladet och åkte på flaket på en pick up tidigt på morgonen till kåkstaden Soweto utanför Johannesburg och såg de långa köerna utanför vallokalerna.
Människor i alla åldrar, många i sina finaste kläder, väntade tålmodigt på sin tur. Män och kvinnor som hela sina liv förtryckts och förnedrats på grund av sin hudfärg fick för första gången vara med och avgöra sitt lands framtid. Det var en gripande uppvisning av glädje, allvar och värdighet.
På onsdag håller Sydafrika sitt sjätte val efter demokratins införande. Landet har kanske världens mest progressiva författning som garanterar alla medborgare mänskliga rättigheter oavsett ras, kön och sexuell läggning, allt symboliserat av nationsflaggan i regnbågens färger.
I det avseendet har landet förändrats i grunden. Men fortfarande lever miljoner svarta i kåkstäder och livet präglas av arbetslöshet och fattigdom. Det ekonomiska och sociala oket från apartheid tynger ännu vardagen.
Olof Palme brukade säga, att dagen efter revolutionen måste befrielseledare bli reformister. Det är sällan att det blir så. Att jämföra ANC och Sydafrika med exempelvis Robert Mugabe i grannlandet Zimbabwe vore dock en grov överdrift.
Trots reformer och förbättringar på många områden har ANC under senare år förskingrat arvet efter Mandela.
Ändå, trots reformer och förbättringar på många områden har ANC under senare år förskingrat arvet efter Mandela. Man har ännu inte klarat av förvandlingen från befrielserörelse till ett öppet och demokratiskt parti. Den omfattande rättsrötan både i samhället och inom partiet, framför allt under den tidigare presidenten Jacob Zuma som nu står åtalad för över 700 fall av korruption, är ett tydligt bevis för det.
Säkert är en del av förklaringen partiets starka dominans, med runt 60 procent i valen, och som en följd av det en svag opposition. ANC har också kvar sin organisatoriska struktur från befrielsekampen, en trepartskoalition som också innesluter kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu. Det är varken politiskt eller fackligt hållbart i framtiden.
Är då slutsatsen att väljarna borde vända ANC ryggen och släppa fram andra partier till makten? Kanske senare, men inte nu.
Valet på onsdag handlar mer om makten inom ANC än i landet. Partiet får säkert återigen egen majoritet, trots allt.
Den nye partiledaren och presidenten Cyril Ramaphosa sedan drygt ett år valdes med mycket knapp majoritet över Zuma-falangens kandidat. Han behöver en komfortabel valseger för att stärka sin ställning och kunna reformera både sitt parti och landet.
Ramaphosa var känd gruvarbetarledare och antiapartheid-kämpe och ledde förhandlingarna om övergångsstyret i början av 1990-talet. Han var Mandelas favorit till efterträdare, men valet föll på en annan och Ramaphosa lämnade politiken och gick in i näringslivet och skapade sig en stor förmögenhet. Nu, tjugo år senare, kan man säga att Mandelas önskan är uppfylld.
Jag intervjuade Ramaphosa i Sydafrika för några år sedan när han förberedde sin comeback i politiken.
– Vi har haft makten i tjugo år. Vi har försonat landet. Vi har skapat bättre levnadsförhållanden. Men vi har inte rört den ekonomiska makten. Vi hade inte kunnat göra annorlunda för då hade ekonomin raserats, sade han då.
– Men nu är tiden mogen för en radikal förändring. Vi ska sprida ägandet, ge mer stöd till svarta, till små och medelstora företag och vi ska ta itu med de verkligt svåra ekonomiska och sociala problemen och ojämlikheten.
På onsdag får de sydafrikanska väljarna säga sitt, precis som 1994. Euforin är borta, men allvar är det även denna gång.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
