Valanalysen måste ge röst åt soffan

Ledare Många väljare lät bli att använda sin röst. I det läget blir det som att fokusera på myggan istället för kamelen att analysera de 46 000 röster som skiljde blocken åt.

Just nu översköljs vi av analyser av valet och väljarnas beteenden. Politiska kommentatorer lyssnar andäktigt på detaljerade genomgångar av vallokalsundersökningen, Valu för att reda ut varför det gick som det gick.

Mer eller mindre självutnämnda partistrateger luftar med varierande grad av ödmjukhet hur annorlunda resultatet skulle ha varit om bara fler lyssnat på deras egna råd om vallöften och utspel. Sen går det runt.

Om Socialdemokraterna ska kunna komma tillbaka till regeringsmakten 2026 måste soffan få ta ordentlig plats i valanalysarbetet

I kommentarer, på ledarsidor, i paneler och poddar. Snart vet vi allt om de 6 477 794 rösterna i riksdagsvalet, om vilka väljare som gick från parti A till B, och varför de gjorde det.

Inget fel i det, men risken är att alla data skymmer sikten. De flesta analyser missar väljarna som stannade hemma, soffliggarna. Och det finns ingen Soffu.

I årets val var det 1 227 765 röstberättigade som lät bli att använda sin röst. Det är en siffra som måste sättas i perspektiv. Antalet väljare som stannade hemma motsvarar över 60 (!) procent av Socialdemokraternas röster, klart fler än de som röstade på Magdalena Anderssons samarbetspartier C, MP och V tillsammans, och lika många som röstade på Moderaterna.

Att diskutera de till slut endast drygt 46 000 röster som avgjorde valet, eller om det var det lilla partiet Nyans röster som tog segern från Magdalena Andersson, blir förstås lite som att fokusera på myggan istället för att ta tag i kamelen. På samma sätt blir analyser av väljarströmmar mellan partierna otillräckliga. Det finns fyra gånger så många väljare att vinna i soffan som hos Liberalerna. Tre gånger så många som hos Vänsterpartiet.

Om Socialdemokraterna ska kunna komma tillbaka till regeringsmakten 2026 måste soffan få ta ordentlig plats i valanalysarbetet. I årets val var det dörrknackning som var den stora kampanjmetoden. Dörrknackning har bevisligen effekt, men metoden har också brister. Även vid dörren är det lättare att nå väljare med hög tillit till politik och partier. I områden där valdeltagandet är som lägst kommer partiernas dörrknackare allt mer sällan in genom de allt oftare låsta portarna. Och handen på hjärtat – dörrknackning är i sig ett sorts symptom på att partierna tappat kontakten med väljarna.

Ann-Sofie Hermansson beskrev problemet i en intervju i Fokus 2016: ”En del av våra lösningar handlar om att vi knackar dörr, men egentligen är det ju sekter som knackar dörr. Och sekterna, mormoner och sånt, gör det för att de inte känner folk. Arbetarrörelsen knackade fan aldrig dörr förr. Vi fanns där. Folk visste var vi var. Nu knackar vi också dörr för vi känner inte heller folk längre.”

Nästa val vinns inte med en intensiv dörrknackningsinsats i augusti 2026 utan genom att under åren innan dess hitta sätt att lära känna, prata med, förstå och ha politik också för de väljare som i årets val inte röstade alls.