Våldet dör inte av sig självt

Det gängvåld och den kriminalitet som blir alltmer vardag i Sverige riskerar att så småningom äta sig in i etablerade samhällsstrukturer och företag. För att vända utvecklingen innan det är för sett behövs ett helt paket av åtgärder som rör välfärden.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Esaias Tegners rader i ”Det eviga” kommer för mig dagar som dessa när det brutala våldet ännu en gång gjort sig påmint. Men samtidigt kan jag känna tvivel inför diktens förhoppningsfulla budskap. Kan det vara så att det eskalerade våld inte dör ”i öknen bort”? Ja, det finns nog skäl att ställa den frågan.

Våldet är i sig en tragedi varje gång någon ofta ung människa får sätta livet till. Det påverkar närstående och vänner, områden och bygder. Många kommer att bära med sig skräcken och sorgen hela livet. Det är ett sår som aldrig läker. Men våldet skapar också en rädsla som kan gripa omkring sig på ett förödande sätt.

Vi kan konstatera att våldet och brutaliteten skruvats upp allt eftersom. Avrättningar i offentliga miljöer är en del av det normala. Det händer allt som oftast att personer som inte varit inblandade i dessa makt- och revirstrider skadas eller dör. De senaste bombdåden i Stockholm och i Norrköping hade mycket väl kunna leda till att någon av de boende fick sätta livet till. De har fått uppleva den skräck som våldet syftar till att skapa.

De långsiktiga konsekvenserna är att kriminella nätverk på sikt etablerar och bygger ekonomiska strukturer vid sidan om lag och moral.

I filmserien ”Gudfadern” skildrades den amerikanska maffian i all sin brutalitet, det var som att skåda in i människans mörka historia och djupaste tragedier. Samtidigt som filmerna gav en inblick i hur maffian kunde växa fram. Den moderna TV-serien ”Gomorra” ger en bild av den napoletanska maffian. Här är våldet mörkt och brutalt – som ett skrik från helvetet, det pågår hela tiden utan förbarmande, helt avhumaniserat och utan nåd.

Det dödliga våldet i Sverige kopplat till den organiserade brottsligheten tycks påminna mer om ”Gomorra” än om ”Gudfadern”. Unga blir ”springpojkar” för att skydda de som är högre upp i hierarkin och rekryteras vid allt yngre år.

Det här är förstås upprörande i sig själv. Men de långsiktiga konsekvenserna är att kriminella nätverk på sikt etablerar och bygger ekonomiska strukturer vid sidan om lag och moral. De här maffialiknande nätverken är redan starka. Sedan länge har de så kallade MC-gängen etablerat sig i Sverige. Under senare tid har ytterligare gäng tagit plats. De livnär sig på olika slags brottslighet, knarkhandel, utpressning, beskydd och allt som man kan tjäna pengar på.

När dessa strukturer blir tillräckligt starka smyger de sig in i organisationer och företag, institutioner och förvaltning, påverkar marknader och arbetsmarknaden. När de väl etablerat sig blir de mycket svåra att tränga tillbaka. Den erfarenheten kan vi dra från andra länder där maffior etablerats i samhällets tassemarker men smugit in sitt kriminella gift i etablerade institutioner.

Det öppna demokratiska samhället förutsätter en grundläggande tillit mellan människor och till olika samhällsorganisationer. Om dessa band bryts ned så försvagas också den typ demokrati och samhällsmodell som etablerats i Sverige och i Norden. De nordiska modellerna har länge toppat internationella rankinglistor över väl fungerande samhällen, men hög tillit och stabila demokratiska institutioner. De här banden kan nu vara på väg att luckras upp. Därför är kampen mot den organiserade brottsligheten ett slags demokratiförsvar.

Men det är en kamp som inte kan föras med ett enda vapen. Moderatledaren Ulf Kristersson hävdat att ”kärnan i problemet är att straffen behöver höjas”. Det är en mycket dubiös ståndpunkt. Den akuta frågan är förstås i grunden polisär, och visst kan man argumentera för att straffsatser och praxis bör ses över. Men i grunden är uppgiften betydligt större.

Vi behöver en politik och insatser som omfattar allt från skola till arbete, en ny social bostadspolitik, breda insatser från det offentliga och det civila samhället för att mota tillbaka de här strukturerna. Det kommer att ta tid och det kommer att krävas hårt arbete. Risken är annars att vi får ett slags Gomorra-Sverige.