När hoten mot demokratin kommer från auktoritära, konservativa krafter borde vänstern kunna stå samlade i protest. Så ser det tyvärr inte ut i dag.
Den politiska spelplanen ritas om. Gamla konfliktlinjer upplöses och ersätts av nya. Vilket franska presidentvalet övertydligt illustrerar. Inte minst beträffande reaktionerna på resultatet i den första valomgången.
Vänster-vänsterns presidentkandidat Jean-Luc Mélenchon har låtit meddela att han inte rekommenderar sina väljare att rösta på någon av kandidaterna i den andra omgången. Här hemma skrev Aftonbladets Åsa Linderborg en text i samma anda och målade ut Macron som en populist utan folk. Hon korrigerade sig senare. Om hon vore tvungen skulle hon rösta på Macron.
Det franska valet blixtbelyser den traditionella högerns och vänsterns djupa kris. Valet står nu i stället mellan konservatism och liberalism, eller mellan nationalkonservatism och en ännu oprövad mitten-liberalism. »Öppenhet« mot omvärlden eller inåtvänd nationalism.
Den specifikt franska situationen är komplex. I grunden en produkt och konsekvens av globaliseringen och EU-projektets fördjupning och kris. Och inte minst den finansiella härdsmältan 2008. Frankrike såg då ut att klara den akuta krisen bättre än många andra. Den starka franska staten visade sina muskler.
Men snart förändrades den bilden. Tyskland sänkte sina löner, så kallad “intern devalvering” i eurozonen. Vilket drabbade bland andra Frankrike. Ekonomin stod stilla och skuldbördan ökade. Vilket samtidigt minskade socialisten François Hollandes handlingsutrymme. Han valdes på ett radikalt vänsterprogram 2012 som bland annat innefattade skattehöjningar för höginkomsttagare. Efter något år bytte Hollande fot och utsåg Manuel Valls till premiärminister.
Kombinationen av brustna förhoppningar om förändring och bestående ekonomiska problem, stora klyftor och permanent hög arbetslöshet, och flera fruktansvärda terrordåd
är förklaringen till socialisternas sammanbrott.
Så det finns skäl att vara orolig. Mycket tyder väl på att Macron vinner. Men valet blir ändå som en repris på tvekampen mellan Hillary och Trump. Det är illavarslande nog.
Den politiska och ekonomiska elit som för hundra år sedan vaktade och värnade nationen bejakar i dag globaliseringen. Då hoppades socialdemokraterna att arbetarklassen skulle förena sig med sina klassbröder i andra länder. Men 1914 valde de lojaliteten med sina egna nationer.
Kombinationen av brustna förhoppningar om förändring och bestående ekonomiska problem och flera fruktansvärda terrordåd är förklaringen till socialisternas sammanbrott.
Vänster och höger-uppdelningen härstammar från franska revolutionen och placeringen av ledamöterna i nationalförsamlingen. Medan vänsterns elit i dag i allmänhet bejakar EU är dess traditionella väljarbasis i växande grad skeptisk. Den sjunger nog hellre nationalsången än Internationalen.
Nationella fronten erbjuder samtidigt ett nytt »folkligt« alternativ. Le Pen övertar traditionella högerpositioner och en del vänsterståndpunkter (välfärd till franska medborgare, eller rättare sagt vissa av dem). Och tar väljare från såväl högern som vänstern.
Så ser det ut. Så illa är det. Å ena sidan en något luddig mitten-liberalism. Å andra sidan ett parti sprunget ur fascismen, notorisk antisemitism och en nu lika förfärlig islamofobi. Det valet är förstås enkelt. I varje fall för mej.
Varför är det inte lika enkelt för vänster-vänstern? Finns det en underliggande förhoppning om att Le Pen vid makten kan bereda väg för en rörelse åt andra hållet och på sikt en grogrund för radikala politiska förändringar av mer revolutionär karaktär? Det är en from och djupt ohistorisk förhoppning.
Venezuela balanserar dessa dagar på gränsen mellan vänsterdiktatur och militärkupp. Exemplet illustrerar konsekvenserna av att göra avkall på respekt för demokratiska spelregler. Här hemma kan man samtidigt läsa artiklar på Aftonbladet kultur där skribenterna Per Leander och Aleksej Sachnin hyllar Lenins kupp i oktober 1917. Den revolutionen ledde till att det spirande partiväsendet krossades. Bolsjevikerna tog makten på egen hand. Diktatur var ordet.
Nina Björk anklagar i sin bok om Rosa Luxemburg »Drömmen om det röda« de tyska socialdemokraterna för att de var reformister och inte anslöt sig till den väpnade revolutionen mot sin egen regering! Nu finns det skäl att vara kritisk mot SPD:s agerande under de här åren. Men i valet mellan demokrati och revolution är valet självklart. Då som nu.
Det är smått tragiskt att behöva påminna om dessa historiska lärdomar. Men kanske är det nödvändigt. Hoten mot demokratin kommer i dag från auktoritära konservativa krafter på högerkanten. Som i Ungern och Polen, Turkiet och Ryssland. Desto mer angeläget att stå upp för demokratiska värden och institutioner. Om demokratin kan överleva slår vi också vakt om de redskap som gör politik möjlig.
Då och bara då kan vi börja bekämpa de ekonomiska och sociala orättvisorna och minska det demokratiska underskottet. Allt det som skapat dagens kris.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
