debatt På söndag hålls val i Nicaragua. Samma sandinister som en gång ledde kampen mot diktaturen och inledde en revolutionär samhällsförändring, med brett folkligt stöd, har nu förvandlat landet till en de facto diktatur, skriver Björn Lindh.
Det finns en speciell relation mellan Sverige och Nicaragua. Revolutionen segrade i en tid då det blivit möjligt för många att resa långt och ideella organisationer hade fått resureser att bedriva biståndsprojekt.
Alla med hjärtat mycket eller något till vänster skulle till Nicaragua. Progressiva kristna åkte dit för att se befrielseteologin omsättas i praktiken. Ung vänster sände brigader som hjälpte till med kaffeskörden. Joakim Thåström, Björn Afzelius och Mikael Wiehe deltog i kulturutbytet. I stort sett alla svenska biståndsorganisationer etablerade sig i Nicaragua. Och landet kom att bli en stor mottagare av bistånd från Sida.
Även inom arbetarrörelsen fanns en stark känsla för solidaritet med Nicaragua, som även kom till uttryck i olika konkreta projekt. Hela arbetarrörelsen samlades i kampanjen Ljus över Nicaragua, där man samlade in pengar till 50 000 fotogenlampor som skulle göra alfabetiseringskampanjen möjlig i byar utan elektricitet.
SSU byggde ett Bommersvik för Nicaraguas ungdomar, vilket för min del innebar att jag för en tid bodde och arbetade i landet. Metall i Örnsköldsvik hade projekt i Nicaragua, där en viss Stefan Löfven var inblandad i aktiviteterna. ABF i Värmland och Örebro län sände stora grupper av engagerade, och ABF byggde upp flera kulturhus. Det uppstod vänskapsband och äktenskap.
Den sandinistiska gerillarörelsen ledde det breda väpnade folkliga uppror som 1979 besegrade en grym och despotisk familjediktatur. Den revolutionära regeringen satte igång med att skapa utveckling för den fattiga majoriteten. Inte minst väckte den massiva alfabetiseringskampanjen 1980 omvärldens beundran. Skolorna stängdes, läskunniga ungdomar från städerna sändes ut på landsbygden för att lära människor läsa och skriva. Med mycket gott resultat.
Samtidigt som levnadsförhållandena förbättrades blev regimen steg för steg allt mer auktoritär.
Sandinisterna och deras ledare Daniel Ortega legitimerade sitt maktinnehav genom att 1984 vinna ett demokratiskt val. Men för USA och Ronald Reagan spelade det ingen roll att Nicaragua hade en demokratiskt vald regering. Nicaragua och sandinisterna sågs som ett farligt exempel som inte kunde tillåtas få fler efterföljare i Latinamerika. USA beväpnade en kontrarevolutionär rörelse, contras, och Nicaragua befann sig åter i krig.
Kriget tärde på ekonomin och förtroendet. Vid valet 1990 förlorade sandinisterna mot högern. Men valet 2006 förde Sandinisterna och Daniel Ortega åter tillbaka vid makten.
Tiden sedan dess har å ena sidan präglats av att sandinisterna lyckades skapa stabilitet och ekonomisk utveckling. Vi som följt Nicaragua under en längre tid och vant oss vid att det mesta varit fattigt, slitet och oordnat imponerades av hur samhället förvandlades till det bättre. I den valrörelse som nu pågår, om man ens kan kalla det en valrörelse, lyfter sandinisterna fram siffror på hur många fler nicaraguaner som har tillgång till dricksvatten och elektricitet, och hur många nya vägar som byggts. Men samtidigt som levnadsförhållandena förbättrades blev regimen steg för steg allt mer auktoritär.
År 2018 bröt kravaller ut som lamslog hela landet. Under flera månader rådde ett närmast inbördeskrigsliknande tillstånd. Regeringen svarade brutalt, bland annat genom att sätta in paramilitära grupper, som agerade utanför alla regelverk. Hundratals människor dödades.
Sedan dess har förtrycket stegvis hårdnat, för att under de senaste månaderna ha nått nivåer som bara går att finna i totala diktaturer. All form av opposition angrips; politiska partier, media, civilsamhällesorganisationer, veteraner inom sandiniströrelsen och nu senast har ledande personer inom arbetsgivarorganisationen gripits. Sandinistregeringen blir allt mer isolerad och utsätts för internationella sanktioner.
Daniel Ortega och hans fru Rosario Murillo, vicepresident och enligt många bedömare den som har det mesta av makten i sin hand, har inför valet eliminerat all verklig opposition. Oppositionskandidater har flytt landet eller sitter fängslade. Nära 30 politiska fångar är direkt relaterade till valkampanjen. Bland dem Suyén Barahona, ledare för ett socialdemokratiskt parti. Hon greps i juni och hålls sedan dess i isolering, där hon bara någon gång i veckan får lämna cellen och vistas utomhus.
Oppositionen har tyvärr inte kunnat ena sig kring en kandidat, eller kunnat forma en skuggregering i exil. I stället har deras aktivitet präglats av splittring inom mellan koalitioner och partier. Elva personer kände sig manade som presidentkandidater, och, som sagt, om någon av dem på allvar hotat makten har de gripits om de inte hunnit fly landet.
För internationellt engagerade och för organisationer som arbetar med utvecklingsbistånd finns lärdomar att dra från utvecklingen i Nicaragua. Och det går att dra paralleller till Afghanistan. I båda fallen har biståndsorganisationerna varit inriktade på att bygga ett starkt civilsamhälle, stärka kvinnor och lokala demokratiska strukturer. Men när den högsta politiska nivån drar i en annan riktning klarar inte civilsamhället att stå emot. De i omvärlden som vill stödja måste i fortsättningen även rikta blicken mot den yttersta politiska makten. Det krävs en insikt om att friheten i världen på allvar är i fara, om inte den globala trenden med krympande demokrati kan vändas.
När det gäller specifikt Nicaragua är det hög tid att återuppta solidariteten. Alla de som sitter fängslade och de som fortsätter kämpa för att rädda demokratin behöver vårt stöd.
Björn Lindh
Projektledare omvärldsanalys och idédebatt på Olof Palmes Internationella Center.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
