Våldsbejakande extremism är ett växande problem och behovet av att stödja avhoppare ökar. Kunskapsluckorna hos myndigheter och kommuner är dock stora, skriver FoU Välfärd Värmland.
Vi i Sverige har mycket kunskap, men brister i praktisk handling när det kommer till att hantera våldsbejakande extremism. Det konstaterar bland annat Daniel Norlander, huvudsekreterare för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.
Denna bild bekräftas i vår kartläggning av behov och förutsättningar för en avhopparverksamhet i Värmlands län, för personer som vill lämna våldsbejakande extremistiska miljöer.
Kartläggningen visar att våldsbejakande extremism upplevs som ett växande problem och att behovet av att stödja avhoppare från dessa extremistiska våldsbejakande miljöer troligen kommer att öka. Kunskapsluckor leder ofta till en förenklad bild av problematiken kring våldsbejakande extremism. En vanlig uppfattning är att det är osäkra och ensamma individer som till följd av olyckliga omständigheter och utanförskap ”hamnar” i grupperingar som IS eller högerextrema rörelser.
Man pratar om unga som inte vet bättre, som misslyckats i skolan och samhället och behöver utbildas bättre inom samhälls- och demokratifrågor. Problemet blir något som kan ”utbildas bort” genom kunskap och ”rätt” värderingar.
Lena Berggren, docent i historia från Umeå universitet och expert på vitmakt-miljön, kallar dessa uppfattningar för vanföreställningar. Problemet bottnar inte i okunskap eller socioekonomisk utsatthet. Dessa faktorer förekommer visserligen, men förklarar inte hela problematiken. Extremisterna är varken enbart dumma eller socialt marginaliserade – och problemet kan inte informeras bort. Våldsbejakande extremism är ett politiskt problem, och ideologiernas starka dragningskraft får inte förminskas.
Eftersom hanteringen av ett problem hänger samman med förståelsen av detsamma, är kunskap kring frågorna nödvändigt. Och kunskap finns delvis, men den är splittrad. Respondenterna i kartläggningen upplevde att arbetet många gånger är beroende av eldsjälar som drivs av engagemang för frågorna och utifrån detta beviljas handlingsutrymme av förstående chefer.
Vi ska skatta dessa eldsjälar högt, men när arbetet och kompetensen på detta sätt är knuten till en person snarare än en funktion – vad händer då när individen inte längre jobbar kvar?
De tillfrågade efterfrågar också tydligare kontaktytor och nätverk för de aktörer som arbetar med frågorna. Vart ska man vända sig när problem dyker upp? Till vem ringer den lärare som ser de första tecknen på radikalisering hos en elev? Vart vänder sig de föräldrar som upptäcker att tonåringen blivit kontaktad på Facebook och lurad in i en extremistisk miljö?
I nuläget finns många gånger bara säkerhetspolisen, Säpo, att vända sig till. Säpo är en naturlig medaktör, men bör snarare vara den sista aktör man möter – inte den första eller enda. Här spelar civilsamhället en viktig roll som kontakt och stöd, både för personer som är på väg in i eller redan befinner sig inom extremistiska miljöer, men också för anhöriga.
Skolpersonal, socialtjänst, polis och politiker vill ha mer kunskap, ett starkare förebyggande arbete och en bättre beredskap. Det behövs också mer forskning om extremism, inte minst om hur vi ska förstå in- och avhopp från dessa miljöer. På FoU Välfärd Värmland fortsätter vi att resa forskningsfrågor för att bidra till kunskap som följs av åtgärder som ger resultat.
Sara Johansson, utredare FoU Välfärd Värmland och adjunkt i sociologi vid Karlstads universitet
Birgit Häger, föreståndare FoU Välfärd Värmland
Monica Ekström, ordförande Brottsofferjouren Värmland
Beatrice Högå, verksamhetsutvecklare Brottsförebyggande Centrum i Värmland
Texten bygger på en kartläggning gjord bland anställda inom skola, socialtjänst och polis samt politiker, som gjordes på uppdrag av Brottsofferjouren Värmland och Brottsförebyggande Centrum i Värmland.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
