Ingen i Sverige, inte ens pensionärerna, har fått det sämre av flyktingmottagandet.
I flyktingkrisens spår ifrågasätts nu brutalt de värderingar och det samarbete som har väglett Europa sedan andra världskriget.
I Sverige har vi en mer intellektuell debatt om utmaningarna. Professor Lars Trägårdh lyfter i Göteborgs-Posten frågan om hur vi ska hantera å ena sidan vårt ansvar för landets egna medborgare och å andra sidan vårt ansvar för universella mänskliga rättigheter (MR). LO:s förre chefsekonom Dan Andersson lyfter i »Tak för fattigdom« frågan om hur vi klarar invandringen och välfärden.
Det som förvånar hos Trägårdh är hans föraktfulla attityd mot alla som hävdar ett vidare ansvar för mänskliga rättigheter än för våra egna medborgare, han kallar oss »MR-vänstern och libertarianskt influerade liberaler«.
Sanningen är ju att alla svenska partier, utom Sverigedemokraterna, har varit helt eniga om detta ansvar även om det frestar på. Ansvaret är förpliktigande för alla stater som har undertecknat FN-stadgan och Genèvekonventionen, en bindande del av folkrätten. Principerna lades fast i en tid då flyktingströmmarnas påfrestningar på människors liv var långt tuffare än idag. De kom till just för att spela en roll i tuffa lägen, inte för solskensdagar.
Lika förvånande är tesen att vi måste välja det ena eller det andra. »MR-idealen står… i konflikt med medborgarskapsprincipen«, hävdar Trägårdh, liksom att »våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har för flyktingar«.
Flyktingar har inte lika omfattande rättigheter som medborgare, men de har dock rättigheter! Risken med resonemanget är att det underblåser Sverigedemokraternas tes att flyktingarna lever på pensionärernas bekostnad. Att dessa två solidaritetsideal – med den egna nationens medborgare och med flyktingar – skulle vara oförenliga finns det inga bevis för, även om det förvisso inte är problemfritt.
Trots den ekonomiska krisen, Kinas stagnation och flyktingströmmarna går det rätt bra för oss som tar emot flest flyktingar. Sveriges tillväxt tredje kvartalet 2015, mitt i flyktingkrisen, var 3,9 procent. Den bästa på många år. Tysklands och Österrikes arbetslöshet är lägst i EU.
Förvisso innebär flyktingmottagandet stora påfrestningar på skolor, boenden och så vidare – det vet jag som kommunpolitiker en del om. Men vi har inte behövt fatta ett enda beslut som på allvar försämrar välfärden i Sverige, och definitivt inget som drabbar fattigpensionärer! Så varför måla upp den hotbilden?
Vi har bland EU:s lägsta statsskuld, bästa budgetbalans, högsta tillväxt och har bakom oss de största skattesänkningarna i historien. Därmed finns stora marginaler innan vi behöver befara välfärdens kris – för att inte tala om de resurser som finns att hämta i en offensiv mot skatteflykt.
Dan Andersson för ett bättre resonemang som inte väjer för utmaningarna, men utgår ifrån att flyktingen och fattigpensionären har gemensamma intressen, inte motsatta: »Lösningen är inte att stoppa flyktingmottagandet utan att ändra den ekonomiska politiken och stärka finansieringen av välfärden«.
Det är inte de utvecklade ekonomier som tar emot flyktingar som har stora problem. För Japan, som nästan inte har någon invandring alls, utan en krympande, åldrande befolkning, bevaras standarden med hjälp av en enorm låneskuld. Där väntar politisk och ekonomisk kollaps.
Slutsatsen jag drar av detta är att flyktingmotståndet och EU-skepsisen är ideologiskt snarare än faktabaserat.
Göran Färm (S), f d Europaparlamentariker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
