I somras, i en intervju i Arena, sade Per T Ohlson att den borgerliga regeringen var dödsdömd. Det var tillspetsat, men föreföll sannolikt. Sedan dess har opinionsgapet vidgats ytterligare lite. Men hans slutsats känns inte längre lika självklar.
Man kan grubbla över floden av opinionsmätningar. Gapet vidgades snabbt, och kan glida samman lika fort. Övertaget verkar mer handla om folks motvilja mot regeringens impopulära politik än ställningstaganden för ett alternativ. Och förtroendet för Mona Sahlin är fortfarande förbryllande lågt. Men det finns annat att grubbla över som skapar större känsla av dysterhet – eller oro.
Den borgerliga valkampanjen inför 2006 var den längsta i landets historia. De var igång redan vid den här tidpunkten, drygt två år före valet. Konkreta förslag på reformer smattrade ut på debattsidorna. Människor drogs med av deras politiska energi och kreativitet. Moderaterna blev reformpartiet, ivriga att förändra, som erövrade nya politiska domäner. De dödade högerspöket, men behöll profilen av ett värderingsgrundat alternativ. Det var lysande politiskt arbete.
För att oppositionen ska vinna tillbaka makten krävs en liknande offensiv. Uppgiften är enorm. Inget kommer gå av sig självt. Men tiden rinner. Månad läggs till månad och det är fortfarande stiltje. Hur länge till? Det finns en otålighet, en förväntan, som måste besvaras. Som redan borde ha besvarats.
Både s och mp gör bra saker och pratar mycket med varandra (v gör däremot inget alls, kanske lika bra). Man lovar rätt återställare. Lägger bra förslag och mp diskuterar modiga ändringar av sin politik. Men något saknas fortfarande. När Mona Sahlin lite nervöst summerar vad partiet sagt (DN debatt 16/3) framträder ett mikropolitisk mönster, små resultatinriktade systemjusteringar av den typ som New labour förälskat sig i. Sånt är beundransvärt regeringsarbete. Men vi förväntar oss mer än så. De tydliga reformförslagen som verkligen gör skillnad, som grundas i breda vänstervärderingar, som kräver politisk innovationskraft och öppnar förhoppningar om framtiden.
Oppositionen måste återvinna trovärdigheten som reformister och våga visa mod. Det händer inte på sex valrörelsemånader. Det måste börja nu, redan i går. Efter Reinfeldt är de tomma fälten stora: a-kassans framtid, tandvården, EU:s demokratisering, arbetslivets plågor, hur en modern jämlikhetspolitik ser ut och massor av annat. Mikropolitiken räcker inte. Den skapar aldrig den typ av politisk energi som krävs för att besegra regeringen.
Om Per T Ohlsson får fel är förlusten mycket större än bara ett valnederlag 2010.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
