Gästkrönika Visst finns det många positiva inslag i svensk utveckling sedan 1980. Men är det alldeles säkert att de beror på den ”valfrihet” som gjort Peje Emilsson rik, undrar Hans Hallerfors.
I DN (25/5) går nätverket ”valfrihetens vänner” med vård- och skolkapitalisten Peje Emilsson i spetsen till storms mot alla dem som nu, efter den avslöjande coronakrisen, vill begränsa vinstintressena inom vård, omsorg och skola.
Trots att LOV, lagen om valfrihetssystem, nu börjar likna ett fiasko, där alltfler kommuner avvecklar LOV-områden eftersom både kostnaden och kvaliteten blivit lidande, vill man ändå begränsa det kommunala självstyret och göra LOV obligatorisk. Man vill ha ökad andel vård som bygger på egenfinansiering och privata försäkringar – läs: gräddfiler för de rika, och man tror sig veta att undersköterskor får en bättre arbetssituation om det privata får bre ut sig – läs: fler deltider, fler timanställda och sämre löner (enligt Kommunals statistik).
För att riktigt tvåla till de som nu allt tydligare börjar uppleva nackdelarna med privatiseringarna tar man som sista argument till detta:
Bakåtsträvarna/socialisterna vill tillbaka till 1980-talet!
Och man målar upp bilden av ett Sverige där det bara finns två statliga TV-kanaler, där ”centralplaneringens logik” råder, köerna till sjukvården för rutinoperationer är årslånga och människors relation till det offentliga präglas av vanmakt. Hu!
Jag känner igen det där. För något år sedan diskuterade jag privat verksamhet inom LSS-området med en ledande företrädare för vårdbolagen.
”På 1970- och 1980-talen bodde de flesta på institutioner. Nu, när vi har allt större andel privat verksamhet lever alla i integrerat boende i samhället och kan själva välja vilket stöd man vill ha!”, sa han triumferande.
Han hade delvis rätt. Så såg det ut då och så ser det ut nu. Men om man då drar slutsatsen att den positiva avvecklingen av institutionerna har något med privatiseringen att göra så har man fel.
Hade vi fortfarande bara haft två TV-kanaler om vi inte hade släppt in vinstintressena i skola och omsorg?
Under 1900-talet hade ca 100 000 personer med utvecklingsstörning levt delar av, eller hela, sina liv på torftiga anstalter. Men från 1980-talet och fram till millennieskiftet avvecklades ca 15 000 anstaltsplatser. De som bott där flyttade till egna bostäder, boende med personlig assistans eller boende i gruppbostäder, ute i samhället. Det starka samhället hade, med en kraftfull, drivande statsapparat, lyckats med denna omvandling!
Mot sig hade samhällets reformatorer framförallt lokala politiker (främst KD och M) och dessutom företrädare för den tidens privata verksamheter inom detta område. Ägarna till de privata vårdhemmen (med Mats Odell, KD, i spetsen) bedrev en intensiv lobbyverksamhet mot vårdhemsnedläggningarna eftersom det hotade deras investeringar.
Hade de privata aktörerna haft samma politiska och ekonomiska påverkansresurser som idag hade det knappast gått att avveckla institutionerna. Det räcker med att studera utvecklingen i övriga Europa (utom Norge!) för att inse svårigheterna.
Långt senare, när den stora förändringen var genomförd, bjöds riskkapitalbolagen in av borgerliga och s-märkta kommunledningar. Attendo, Frösunda, Nytida, Humana och andra bolag tackade och lade under sig en allt större del av LSS-verksamheterna. Ingenting har blivit bättre på grund av det. Inga påtagliga kvalitetsvinster, inga kostnadsminskningar men däremot försämringar i anställningsvillkoren för de anställda.
Så detta med historieskrivningen är ingen enkel sak.
Hade vi fortfarande, som ”valfrihetens vänner” verkar tro, bara haft två TV-kanaler om vi inte hade släppt in vinstintressena i skola och omsorg? Kanske hade vi då också varit tvungna att sitta och titta på Drutten och Krokodilen?
Och hur är det med ”centralplaneringens logik”? Visst är det väl den regeringens kritiker efterfrågat mer av nu i coronatider?
Och hur är det med köerna till operationer? Visst har de blivit kortare nu när det finns privata sjukhus? Ja, i alla fall för dem som har privata försäkringar.
Visst finns det många positiva inslag i utvecklingen sedan 1980 – men är det alldeles säkert att de beror på den ”valfrihet” som gjort Peje Emilsson rik?
Och finns det inte en liten gnutta bra saker med 1980-talet? Som till exempel ett samhälleligt ansvar för beredskapslager, mindre klyftor mellan rik och fattig och ett tåg som kom i tid?
Hans Hallerfors är redaktör för tidskriften Intra
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
