Om Jeremy Corbyn väljs till Labourledare är det en politisk sensation – för att inte säga en revolution. Men han är inte framtiden för Labour.
Brittiska Labour präglas av ett postvalstrauma. Väljarna ratade New Labour efter 13 år vid makten 2010. Men valde också bort Ed Milibands milda vänstergir. Miliband avgick med omedelbar verkan. Labour har knappast lyckats greppa valförlusten innan de nu ska välja en ny ledare.
Enligt opinionsmätningarna blir det Jeremy Corbyn. Han tillhör vänstern inom vänstern. Han samlade ihop tillräckligt med nomineringar tack vare stöd från ledamöter i parlamentet som egentligen inte stödjer honom – för att vänstern också skulle ha en kandidat. Jeremy Corbyn är fast förankrad i 1970- och 80-talens tämligen starka vänster inom Labour. Som länge varit marginaliserad.
Om Corbyn skulle bli vald är det en politisk sensation – för att inte säga en revolution av stora mått. Han är en permanent dissident i partiet.
Det är lätt att känna sympati för stora delar av Corbyns engagemang i fredsrörelsen, för palestiniernas sak och mot apartheid. Corbyn gick emot Irakkriget och har motsatt sig de brittiska antiterrorlagarna. Han är en god förkämpe för mänskliga rättigheter.
Många av punkterna i hans politiska program är högst rimliga. Även om han som partiledare och premiärminister skulle få kompromissa eftersom det politiskt möjliga ofta är mer begränsat än på politiska önskelistor.
Ett skäl till Corbyns framgång är att de andra partiledarkandidaterna är så pass svaga. Chuka Umunna hoppade av i ett tidigt stadium i protest mot den brittiska mediebevakningen. De andra kandidaterna tävlar i försiktighet och riskminimering. Och har snarare rört sig högerut retoriskt efter valet. Vilket säkert upprört många medlemmar.
Corbyn står däremot kvar på sin kant. Inte minst motsätter han sig åtstramningspolitiken. Det är kanske inte realistiskt fullt ut. Men samtidigt har han en poäng. Och slår an på en svag punkt i Labours självbild.
Under Ed Miliband distanserade sig Labour från arvet efter Blair och Brown. Finanskraschen 2008 gödde också föreställningen att Labour hade överspenderat i offentliga utgifter. Nu var det dags att strama åt och skära ned. Det var vad den nya toryregeringen gjorde med råge. Det var också en uppfattning som hade stöd i den brittiska allmänheten.
Labour gick retoriskt till vänster under Miliband. Men accepterade också att det var slut på stora offentliga satsningar. Därmed hamnade partiet i en rävsax den inte tagit sig ur. Frågan om partiets trovärdighet om underskotten och statsskulden förföljde Labour i valrörelsen. Det trots att det är klokt att låna till rätt investeringar.
I torsdags varnade Tony Blair i The Guardian än en gång för att välja Corbyn. Om han blir vald riskerar Labour ”utplåning”. ”Även om ni hatar mig” skrev han ”ta inte Labour över klippkanten!”
Frågan är om inte alla dessa varningar från ledande Labourpolitiker är kontraproduktiva. Stödet för Corbyn har snarast ökat den senaste tiden. Många Labourmedlemmar och väljare är trötta på utslätade, medietränade och taktiserade politiker. De vill ha någon som står för något. Någon som inte haft fingrarna i syltburken. Någon som ingen funnit mödan värt att korrumpera.
I de amerikanska primärvalen går det bra för republikanen Donald Trump och demokraten Bernie Sanders som står långt till höger respektive vänster i sina partier. De lär inte bli sina partiers kandidater i slutändan. Men de är ett uttryck för ett missnöje med de etablerade politikerna och den politiska klassen. Det är en revolt mot samhällets etablissemang. Och mot partieliten i respektive partier.
Politiska partier bärs fram av sina politiska ideal. Men de vill också vinna val för att kunna genomdriva sina förslag. I lyckliga stunder kan dessa gå hand i hand. Labour har historiskt sett förlorat många val. På en av Labours kongresser på 90-talet hade några medlemmar satt upp parollen: ”Kompromissa inte med väljarna!” Det finns en spänning mellan partiaktivisterna som är ganska få och de potentiella väljarna som förhoppningsvis är ganska många.
Jeremy Corbyn är en vänsterintellektuell bosatt i och parlamentsledamot för vad som kan liknas vid Södermalm i London. Den mångkulturella metropolen London är en politisk plats som i mångt och mycket skiljer sig från övriga Storbritannien. Framför allt är det numera ett starkt Labourfäste.
I London kunde ”Red Ken”, Ken Livingstone bli vald som oberoende kandidat när Labour ratade honom. Hans efterträdare Boris Johnsson är hans like fast på högerkanten. Rabulister. Rebeller.
Men för att vinna val måste Labour vinna väljare från vänsternationalisterna i Skottland, mota högernationalistiska Ukip i det avindustrialiserade norr och vinna mandat från Tory i folkrika södra England som utanför huvudstaden är nästan helt konservativt. En svår utmaning för vilken ledare som helst. Och kanske särskilt för en Londonbaserad vänsterrebell som Corbyn.
Nej, jag tror inte att Jeremy Corbyn är framtiden. Men det går inte heller att återkalla Tony Blair. Den europeiska socialdemokratins identitetskris kan vara en existentiell kris. Labour skulle behöva en ledare som kan balansera mellan att ”bli vald till varje pris” och kraven på ”allt nu”. Det vill säga hitta en väg mellan ideal och verklighet.
I avsaknaden av en sådan kandidat lutar det åt Jeremy Corbyn. Just nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
