Välkommen till bankernas paradis

30 miljarder per år tas från de fattiga och ges till de rika i Sverige.

Varför talar egentligen regeringen i budgeten om besparingar och krona för krona-princip?

Varför ska statsskulden ned från låga 43 procent av BNP till 38?

Varför är finansministern så ovillig att investera, till exempel i det bostadsbyggande som skulle behövas nu när ekonomin växer och fler söker arbete i tillväxtområden?

En sjuksköterska tjänar idag för lite för att köpa en tvåa till sig och sitt barn i en ytterförort. Samtidigt har vi en anorektisk välfärd. 100 000 färre anställda i kommunal välfärd i förhållande till behoven jämfört med 1990.

Mammor protesterar mot förlossningsvården. Du ska vara döende för att få flytta in på ett äldreboende. Fritidshemmen har blivit en förvaringsplats. Vi har en infrastrukturskuld i det som kunde varit våra gemensamma tillgångar på 300 miljarder kronor.

När finansministerns statssekreterare Karolina Ekholm gästade podden Pengar och Politik förklarade hon en del av försiktigheten, såhär: “En lärdom från finanskrisen är att det kan finnas ganska stora implicita fordringar på staten som kommer från den finansiella sektorn.”

Före detta finansminister Anders Borg uttrycker sig  lite mer rakt på sak: “Ett skäl till att vi ska ha starka stater som har en stark balansräkning är att när det skiter sig i den finansiella sektorn, och banker och företag får allvarliga bekymmer, då ska man ha en stark stat som kan kliva in och ta över de här bankerna.”

Vi tar det en gång till: anledningen till att vi sparar på gemensam infrastruktur, på ersättningar till arbetslösa och sjuka, på välfärd, är alltså att vi måste kunna subventionera krisande banker.

Banker som förra året gjorde vinster på 100 miljarder. Med vd:ar som tjänar 20 miljoner per år.

Man skulle kunna tänka sig att det skulle vara tvärtom. Vi skulle kräva betalt av bankerna som de senaste åren dessutom blivit allt mindre samhällsnyttiga. Men de får istället betalt av oss.

Hur mycket handlar det om? Förutom en fond där staten pytsat in 34 miljarder bedömer Riksbanken att vår subvention för några år sedan var värd 30 miljarder kronor per år i sänkta lånekostnader för bankerna, idag säkert mer.

År 2013 alltså halva bankernas vinst. Subventionen stannar hos storbankerna på grund av obefintlig konkurrens. Tidigare ordföranden i den brittiska finansinspektionen Adair Turner har talat om att dessa subventioner skulle kunna motsvara hela bankernas vinst, i Sveriges fall alltså 100 miljarder.

Eftersom vi inte lyckas driva igenom en reglering där bankerna själva tvingas försäkra sig, så håller vi alltså på 30 miljarder kronor och försäkrar bankerna åt dem. Förmodligen handlar det om betydligt större summor, flera procent av BNP, med tanke på vad en bankräddning kostar.

 Låt oss föreställa oss att vi använde statens resurser till det som de är tänkta för. År 2010 ställde sig Boverket frågan “Vad kostar det att bygga bort bostadskrisen?” Svaret? 32 miljarder per år. Vi skulle annars kunna också anställa 60 000 sjuksköterskor. Eller bygga tre Citytunnlar under Malmö och ändå få pengar över.

Välkommen till Sverige och Europa 2015, bankernas paradis, där vår gemensamma kassa som skulle gå till välfärd, hamnade i bankernas årsbokslut som vinster. Med finansministerns goda minne.