Vallöftet kommer förfölja Ebba Busch

Ledare I Sveriges Radios lördagsintervju i helgen fortsatte Ebba Busch att skylla ifrån sig. Den här gången kastade hon Ulf Kristersson under bussen.

Löftena om sänkta bränslepriser och att ett elprisstöd skulle vara på plats den 1 november fortsätter att förfölja henne och regeringen. Som ny energi- och näringsminister ligger ju frågorna på hennes bord och departement. Hon hade personligen inte lovat elkunderna ”pengar på kontot” den 1 november 2022.

Det var bara moderatledare Ulf Kristersson som i valrörelsen sa att ”hushållens ekonomi ska räddas i god tid före jul. Det är ett gemensamt vallöfte”. Busch ville bara ta ansvar för sina egna ”formuleringar som partiledare”. Man kan ana att Ulf Kristersson inte uppskattade att Ebba Busch nu skyllde på honom.

Men det var ett gemensamt löfte från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna att elstödet skulle träda i kraft den 1 november. Så blev det inte. ”Pengar på kontot” är däremot en annan femma och ett genomskinligt försök att lägga en dimridå över hela saken. Samtidigt ville hon flytta fokus till de som ”förorsakat en stor skada på elsystemet”. Hon har i en intervju i TV4 också vidhållit att hon inte brutit något vallöfte (”i så fall hade jag stått för det”) och att det kan vara svårt att kompensera i efterhand för ett ”nedmonterat elsystem”. Den insikten verkar ha kommit först efter valsegern.

Alltså sagt av en politiker som ägnade valrörelsen att skylla på andra, och lämnade kvar falukorven i kylskåpet

Hela historien är laddad, ja explosiv för den nytillträdda regeringen av en rad skäl. Opinionsstödet för de fyra högerpartierna har sjunkit. Som ansvarig minister är Ebba Busch särskilt utsatt för kritiken och missnöjet, såväl från oppositionen som från interna kritiker. I de senaste opinionsmätningarna har Kristdemokraterna halkat ner till fyraprocentsspärren.

Och det handlar inte bara om elstödet. I så fall hade det säkert inte varit så allvarligt för regeringen. Utan också om de vidlyftiga löften högerpartierna ställde ut om sänkta bränslepriser. De var mycket konkreta och precisa. Kristdemokraterna lovade att sänka dieselpriset med 9 kronor och bensinen med 5 kronor. Som alla vet bidde det bara en tumme, om ens det. Det blev 40 öre billigare diesel och 14 öre billigare bensin.

Jag tror att de flesta kan förstå för att ett enskilt parti inte alltid kan få sin vilja igenom. Och det ibland kan vara, som Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt uttryckte när Tidöavtalet bekräftade att det inte ens blev en tummetott, ”verkligheten” som spökade. Vissa ekonomiska realiteter borde förstås varit uppenbara redan innan valet. Och det var fyra partier om ställde ut mycket konkreta löften om billigare bensin och diesel.

Detta är särskilt laddat eftersom el- och bränslepriserna mycket väl kan ha avgjort det oerhört jämna valet förra året. Statsvetarna har redan kallat det för ”Energivalet”. Eftersom de här frågorna i så hög grad var i fokus för debatten och väljarnas intresse i valrörelsens slutfas. Kritiken mot höga bränslepriser och oron över hur höga elpriserna skulle kunna bli, var synnerligen utbredd och i hög grad befogad.

Att mot denna bakgrund inte kunna uppfylla vallöftena är förstås problematiskt, inte minst med tanke på att politikerföraktet redan är utbrett.

Till detta kommer att Ebba Buschs politiska stil är så konfrontativ. Och svajig. Efter valet efterlyser hon nu ett annat lugnare tonläge. Det är så dags. Hon tycker också att det borde vara mindre av att ”skylla på andra” i den politiska debatten. Alltså sagt av en politiker som ägnade valrörelsen att skylla på andra. Och lämnade kvar falukorven i kylskåpet.

Det hela kan förstås tolkas som ett uttryck för eftertankens kranka blekhet. Eller att hon är så pressad över att nu behöva klä svikna vallöften hon och högerblocket vann valet på. En annan möjlighet är att detta är Ebba Buschs politiska sätt att vara. Jag vet inte vilket som är värst.

I det långa loppet brukar politiskt slingrande av det här slaget straffa sig. Men det problematiska är att yngre politiker ofta tar efter sina föregångare. Det bådar inte gott. Varken för den svenska politiska debatten eller för Sverige och dess demokrati.